Ge oss kaos i EM
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-14
SIMON BANK: Chippen och Concha gav mig en dröm...
VADUZ. Kvalkejsare Lagerbäck den femte har gjort det igen.
Nu vill jag ha kaos i hans rike.
Det vore så fint om en Chip eller en Concha kunde ställa till det på allvar.
Tiderna förändras. När Lars Lagerbäck för första gången tog Sverige till ett mästerskap var det genom en krampmatch i Luxemburg. Impotent spel, gråten i halsen, ett försiktigt 1–0 av Niclas Alexandersson.
Så såg det ut då.
Nu kan vi det här.
Nu joddlar sig Sverige igenom en match mot Liechtenstein, gör mål lite som lusten faller på, och emellanåt såg det till och med... roligt ut. Lekfullt, estetiskt, skamlöst glättigt och konstnärligt, och när Christian Wilhelmsson snurrat så att hela Liechtenstein hamnat söder om Rumänien frågade jag Lars Lagerbäck vad han tyckte:
– Det får man acceptera, sa kvalkejsarn.
Han vore inte kvalkejsare annars.
Sverige har byggt och ska bygga sina framgångar precis så här. Med ordning och reda, ett system som är så invant att spelare döper sina barn efter det (Zonspel Omställning Linderoth, 2 år, är en förtjusande liten tjej ska ni veta) och en vacker laglojalitet i både stort och smått.
Men om man enbart har det där så kommer matcherna att se ut som de gjorde mot Luxemburg för åtta år sen. Det är därför jag hoppas på spelare som Matias Concha och Christian Wilhelmsson, och dem ska vi prata mer om alldeles snart.
Först har vi en match att diskutera. Inte för att det var särskilt mycket till diskussion när Sverige gjorde 3–0 – som borde varit
7–0 – mot Liechtenstein, men ändå.
Lilla Rheinpark Stadion krympte ännu mer under berg och en himmel som var svart som migrän. Liechtenstein låg högt med sin backlinje och bjöd på enorma ytor där bakom.
Det var enkelt, för enkelt.
Lite slarvigt och sluddrigt
Sverige kunde slå varenda uppspel, direkt från backlinjen, mot de där ytorna. De kunde satsa på chansbollar och behövde inte bemöda sig om att gå via mittfältet för att få hundraprocentiga instick.
Det blev som det blev. Lite slarvigt och sluddrigt, det dröjde inte mer än 20 minuter innan Fredrik Ljungberg sprang ner till Petter Hansson för att prata uppspel.
Så dags hade Tobias Linderoth, Marcus Allbäck och Ljungberg redan ordnat 1–0 på en bjudning, och matchen var över.
Christian Wilhelmsson hade fyra bra chanser, Ljungberg en, Johan Elmander två, Allbäck en, Erik Edman en, Kim Källström två, Markus Rosenberg en. Det var så det såg ut. Det dröjde 34 minuter innan Liechtenstein hade sitt första avslut, ett skott som var likt en målchans på samma sätt som Idol-Agnes är lik Aretha Franklin.
Lika fundamentalt oimponerad som jag var av Liechtensteins strategi, lika imponerad var jag av vad Sverige trots allt gjorde. Så länge som det var match var Anders Svensson briljant i allt han gjorde. Tobias Linderoth läste spelet, bröt passningar och tittfintade med samma lustfyllda terrierintensitet. Christian Wilhelmsson förvandlade sista halvtimmen till en enda lång lektion i ”Chippens fintskola 2007”.
Utklassningar är sällan särskilt intressanta. Någonstans mitt i andra halvlek började jag fundera på annat än Liechtenstein. Som hur en fotbollsspelare kan heta Acquafresca. ”Färskvatten”. Är inte det väldigt konstigt?
Men Sveriges skötsamma arbetare gjorde ett bra jobb. Och inte bara det – det fanns dessutom några som gjorde annat också.
Bygger på riskminimering
I EM kommer Sverige, om inte himlen faller ner, att spela med Mikael Nilsson som högerback, Niclas Alexandersson framför honom och med Anders Svensson i mitten. Det är inte ett dugg märkligt, eftersom det inte finns några tryggare alternativ och eftersom Sveriges spel har byggt på, bygger på och kommer att bygga på riskminimering.
Argumentet för det finns i resultaten, och resultat är allt. Men jag hoppas så på motargument, och vi fick åtminstone en skymt av såna i går.
Jo, det var Liechtenstein vi mötte – så det finns ingen anledning att kissa på sig – men Christian Wilhelmsson och Matias Concha ville, vågade och visade på något annat, på en dröm om vad vi skulle kunna vara.
”Chippen” ska inte spela för att han är rolig att titta på, han ska spela den dag han gör ett bättre jobb än Niclas Alexandersson. Matias Concha ska inte spela förrän han är säkrare än Mikael Nilsson. Och Kim Källström ska inte ta Anders Svenssons plats förrän landslaget tjänar på det både framåt och bakåt.
Det är inte så än, men jag hoppas att de använder vägen fram till EM till att visa att det blivit så. För det är där som möjligheterna finns. Det är där som vi kan skaffa fler alternativ till EM. Offensiva alternativ.
Spanien slog Danmark igår, på onsdag vinner Sverige mot Nordirland och blir klart för EM på alla möjliga sätt och kan börja spela in ett lag till slutspelet.
Nu vet vi ju exakt vad vi ska göra nästa sommar.
Däremot undrar jag fortfarande hur man kan heta Färskvatten i efternamn.