Bomben var inte det mest kittlande
En landslagsuttagning är en provkarta över de utmaningar en förbundskapten har att tackla.
Hur gör han med en stekhet talang? Med en iskall startspelare?
Hur hanterar han en stjärnagent som det brunnit för?
Roland Nilsson snabbpresenterar en U21-trupp. Janne Andersson summerar föregående samling, varnar för kommande motståndare och säger att det är tråkigt att Jakob Johansson är skadad, innan han pekar på en skärm med 24 namn på.
Sverige ska åka till Malta och ta emot Spanien, och varje ny landslagsuttagning behöver sin rubrik.
Den här gången… tja, den här gången behövde vi inte leta.
Plötsligt står en 29-årig italienare med en mamma från Njurunda i gul tröja mitt i ett EM-kval, och jag ska återkomma till Riccardo Gagliolo lite senare, eftersom det mest slående med den bomben är ju att den inte är särskilt nära att kvala in som det mest kittlande i landslaget i oktober 2019.
Agentfrågan
Det är ingen annan spelaruttagning heller. Ingen skada, ingen transferspekulation, inte ens den taktiska frågan om Sverige ska köra vidare på Quaison-Isak-uppställningen eller hitta hem i Marcus Bergs trygga men trubbigare fotbollsfamn.
Den hetaste frågan kring det här laget är hur Janne Andersson förhåller sig till en agent.
Hasan Çetinkaya är superrådgivaren som byggt karriärstegarna som lett Victor Nilsson Lindelöf, Emil Forsberg och Robin Olsen till stjärnhimlen. Han är agenten som sluter avtal på en nivå ingen annan svensk agent nuddar vid. Och i helgen använde Hasan Çetinkaya en lång, glödande intervju med Sportbladets Erik Niva till att avlossa förgörande bredsidor mot hela landslagsverksamheten.
Enligt Çetinkaya lider landslaget av en totalt misslyckad mediehantering, förbundskaptenen misshushåller med Emil Forsberg och visar en brist på stöd för stjärnorna.
Landslaget spelar fel, tänker fel, gör fel och leds på helt fel sätt.
Janne Andersson har gjort till princip att inte lägga energi på tyckandet kring hans lag, han välkomnar det, säger att det visar att landslaget betyder något. Jag visste att han skulle promenera igenom det här minfältet på precis samma linje som vanligt.
– Det finns många som har synpunkter på det vi gör, sa han. Det är en del i mitt jobb att det finns ett brus runt omkring. Förra samlingen var det en annan agent (Arash Bayat) som hade synpunkter på att vi inte tog ut Marcus Danielson. Jag känner mig helt trygg i vår (hans och spelarnas) relation.
Stor påverkan
Jag och TV4:s Olof Lundh ställde frågor om attacken från Çetinkaya, och vi hade inte gjort det om det handlade om ett tabloid-ordkrig vilket som helst. Vi gjorde det eftersom Hasan Çetinkaya verkligen inte är vem som helst.
Ingen annan person utanför deras familjer har haft – och har! – en större inverkan på Sveriges största stjärnors karriärer än Çetinkaya.
När han skickar salvor mot landslagets sätt att arbeta är det inte skvaller, det är en bomb som ligger och tickar mitt i spelarbussen.
Det går inte att förringa agentens framgångar eller hans position, Hasan Çetinkaya är den sorts karaktär som vill vinna. Inte vinna på det där kontrollerade lagomsättet, där man ropar hej och tackar varandra för god match efteråt. Han vill vinna så att motståndaren ligger i ruiner och han får dansa segerdans över spillrorna. Det är en värld av möjligheter och hinder, vänner och fiender, av journalister, klubbledare, kollegor, tränare och spelare där allt sorteras i för och emot, välvilliga och motståndare.
Och Hasan Çetinkaya har alltså valt att ge sig på landslaget som hans spelare representerar.
Hur hanterar man det? Janne Andersson balanserade vidare efter sin linje:
– Jag har ju som klubbledare i över 30 år haft jättemycket agentkontakt. Jag har aldrig träffat en agent som inte pratat för sina spelare, men i den här rollen så har man inte spelare där man har kontakt med agenter. Jag har inte sett något behov av att ha den relationen.
– Hur vi spelar, det är jag som beslutar det. Spelarna har skött det väldigt bra. Det finns inte två lag i världen som spelar likadant, man kan ha en roll i klubblaget och en annan hos oss, och det bestämmer Peter (Wettergren) och jag. Vi kommunicerar med spelarna, och det har funkat jättebra.
Det är så det måste fungera, men det betyder inte att det kommer att fungera.
Alldeles oavsett så är det en fråga som stör och kommer att fortsätta störa det här laget, den här landslagsledningen. Elefanten är i rummet.
Och just, det. Fotbollsspelare också.
Bäst i Serie B
Det allra mesta i den här uttagningen gav sig själv. Oscar Lewicki istället för Jakob Johansson, Ken Sema istället för Jimmy Durmaz – och en 29-årig italien-svensk debutant istället för Niklas Hult.
Det har gått fyra år sedan jag första gången frågade (den förra) landslagsledningen om Riccardo Gagliolo, som då hade utsetts till Serie B:s bäste back. Då visste de inte ens att han fanns och hade svenskt pass.
För ett år sedan dök frågan upp igen, då fanns han eventuellt i periferin på SvFF:s radar.
Nu är han med i landslaget, och han har meriter och form som motiverar det. Gagliolo är flexibel, han är taktiskt skolad, han kan sin fyrbackslinje, han vill verkligen spela landslagsfotboll och jag är nyfiken på att få se honom på närmare håll än på tv-bilder från Parma.
Gagliolos agent heter förresten Andrea Cattoli. På hans twitterkonto presenterar han sig genom ett valspråk:
”De bästa agenterna märks inte främst genom vad de säger, utan genom vilka mål de hjälper sina klienter uppnå”.