Simon Bank: Hur gick det här till, Malmö FF?

Simon Bank

helskärm

MALMÖ. En smäll från höger, en smäll från vänster, och plötsligt låg den regerande mästaren på marken.

Hur gick det här till, Malmö FF?

Äh, ibland säger en knockout mer om laget som slår än om den som faller.

Är det inte guldmatcher som 2015 så är det premiärmatcher som 2016, och är det inte premiärmatcher så är det matcher som den här.

Malmö FF–IFK Norrköping har blivit en match att hänga upp allsvenska säsonger på, nittio minuters skyltfönster och vägskäl.

2017 också. Solen stack i ögonen i Malmö, man satt i t-shirt bland 20 000 på Stadion och såg MFF inleda en galakväll med att rada upp ett dussin legendarer där nere på innerplan före avspark.

Där var Masse och Yksel, Kristensson och Sjöberg, Tejpen och Skoog, närmare tusen allsvenska mål när man räknade ihop allt.

Och sedan fick vi vänta på ett till.

Första matchen på naturgräs i år

Det här var IFK Norrköpings första match på naturgräs i år – och om det gör ont i puritanhjärtat att skriva det så är det roligare att skriva att det inte märktes särskilt mycket.

De har sitt sätt att spela, sin grundtrygghet. De har sina raka linjer defensivt, sina uppspel, Daniel Sjölunds rytmfot, Sebastian Anderssons lågintensiva gnuggande längst fram och all den där knattefarten (Eliasson, Bärkroth, Moberg Karlsson) runt och bakom honom.

De behövde inte mer än ett par minuter för att ta sig in i matchen och testa en MFF-backlinje som Magnus Pehrsson återigen fått använda gem, limstift och fantasi för att få ihop.

Jag antar att hela, halva allsvenskan satt och håll en tumme för att IFK skulle hålla i den skenande himmelsblå mästarhästen så att den inte drog iväg för mycket i tabellen redan nu.

De satt stadigt i sadeln, ett tag.

När IFK var som bäst hade de fin defensiv koll, och växlade upp med ett och annat drömanfall (Sjölund vänder, Eliasson dribblar, Bärkroth avslutar), och kändes lite småfarliga med med sin offensiva fart.

Jens Gustafsson bygger vidare, lugnt och tålmodigt, med en välbyggd trupp.

Magnus Pehrssons äventyr är av ett helt annat slag. Just nu pressas han en del av både spelprogram och en personalkris i backlinjen, men jag undrar om han inte samtidigt skickar ut en och annan testballong inför Champions League-kval och livet bortom det.

Pehrssons MFF har vissa fasta inslag som är tydliga, men bortom grundmetodiken finns väldigt många underrubriker, väldigt många taktiska alternativ.

I seriefinalen spelade Malmö något som var väldigt mycket släkt med 3-4-3, med Oscar Lewicki som högerback och Anders Christiansen som ensamt mittfältsankare.

Efter en lite försiktig förstakvart började de hitta saker, särskilt när de lyckades få fart i sin andra anfallsvåg – när de hittade spelvägar efter uppspelet mot en mötande anfallare (Rosenberg). Då forsade Cibicki, Berget, Yotíun och Rakip framåt, då blev det farligt.

Det var då MFF fick med mycket folk framåt, det var då de fick ner Norrköping i brygga. Däremot var väl Lewicki-testet halvlyckat, som bäst. Han spelar högerback som en innermittfältare, tar emot boll, sveper med blicken, söker alternativ där en vanlig högerback tar med sig bollen framåt med fart.

Men det började se ut som det ofta gör med Malmö den här våren.

Allt var inte rätt, allt gick inte fram, men de hade så mycket mer i anfallsväg att det räckte med att var tredje försök ledde någonstans. Efter paus kändes det som att Markus Rosenberg börjat skjuta in sig, eller att de fick fler och fler andrabollslägen runt straffområdet.

Jämför med Hammarby-matchen senast var det här ett annat MFF, mer varierat, mindre bekvämt, med tydligare adress i anfallsspelet, mer spel framåt och mindre runt.

De mötte ett bättre lag, och de spelade bättre fotboll eftersom de var tvungna.

Norrköping började se trött ut, de började ta frisparkar, varningar och felbeslut. Och till slut kom det där målet också.

Magnus Wolff Eikrem slog en crossboll, Yoshi Yotún ett inlägg, och ett moment senare hade Rosenberg både vrickat in bollen och glädjestångat Christiansen i bröstet.

Säsonger avgörs inte såhär tidigt, men det var väl lite så det kändes.

Jens Gustafsson pratade om utveckling efter matchen, att det varit bra för IFK att möta Malmö, med alla krav det innebär. Jag förstår precis vad han menar, det här var en match som ställde alla frågor man vill ställa till ett växande fotbollslag.

Men till slut stod de ändå där med 0–1 och ett himmelsblått hav som jublade över ett ryck i tabellen. Matchbilden hade landat i en byta-chanser-duell där MFF varit vassast och bäst och orkat mest.

Norrköping hade försökt med sitt grundspel, de hade försökt med sina kvalitéer.

Det hade inte räckt.

Men det fina med att vara ett lag som vägrar förlora är att man alltid har chansen att vinna. IFK är starkt nog för att inte ge upp, och till slut kom chanserna på två osannolika hörnor de sista sju minuterna. Kalle Holmberg screenade bort Johan. Wiland och Daniel Sjölund sprang in 1–1. Holmberg själv sprang in med 2–1 på en hörna från andra hållet.

Magnus Pehrsson pratade efteråt om en förlust som var ”onödig” och ”en chock”, och jag förstår honom. De var klantigt att tappa poäng, det var smått obegripligt att lyckas tappa alla tre.

Men IFK Norrköping har vunnit SM-guld här, de har spelat premiärer här. Nu har de vunnit en förlorad match här också, helt enkelt eftersom de har en tillräckligt stabil grund att arbeta ifrån, även när de är uträknade.

Och tänk, nu kan vi börja titta på den där tabellen igen, med lite större nyfikenhet än för en kvart sen.