Bank: Det var väl det här som Rösler drömt om

MALMÖ. Vilade nyckelspelare, en återuppstånden anfallare, tre nödvändiga poäng och vind i alla segel.

Det är möjligt att Malmö FF:s säsong slutar illa ändå.

Men det kommer inte att vara för att Uwe Rösler spelat fel hand mot Lugano.

En ivoriansk vänsterback som heter Eloge Yao drog till med utsidan av foten, bollen böjde sig fint in mot vänster gavel… och en västgötsk snusnäve dök upp och tippade den i stolpen.

Johan Dahlin gjorde en slags defensiv målgest när han såg att bollen studsade undan.

Vad var det egentligen han hade räddat? Tre poäng? En levande europachans? En säsong?

Kanske lite av varje. Större än så är inte marginalerna i oktober, ibland behöver man en målvakt som tar lite, lite mer än han ska. Ibland är förutsättningarna precis så skarpa som de faktiskt var här.

AIK-matchen väger tyngre

När vi kom hit vilade höstdimma över Stadion, och konturerna runt Malmö FF:s 2019 var svagare än någon gång förut.

De har ju inte haft något att klaga på under det här europaäventyret hittills. Bekväm kvallottning, ett krisande Dynamo Kiev, ett formlöst och skadedrabbat FCK sedan, ett uddlöst Lugano nu.

Ändå: dimma. Inget dundrande Stadion, ingen galauppställning på planen. Om Uwe Rösler i en begynnande relationskris med Europa League:

– Det är inte dig det är fel på, det är jag.

MFF har ju försatt sig i en situation där allsvenskan riskerar att bli ett misslyckande, där AIK-matchen på måndag väger tyngre än en hemmamatch mot Lugano.

Så det fick bli så här. Rotation, en inventering av Sveriges bästa trupp, senatorerna Rosenberg, Safari och Bengtsson på bänken. Ny trebackslinje, Bonke Innocent sittande sköld framför den.

Uwe Röslers tid som MFF-tränare har präglats av trygg konsekvens, nu när kasinot är på väg att stänga satsade han vildsint.

Spetsegenskaper göms bort

Imponerande var det inte förrän de började imponera. Vi fick inte den där MFF-kvarten i början, med frustande presspel, vi fick antydningar till ett osynkroniserat, ovant lag – och hade det fortsatt så hade Rösler fått måttbeställa en dumstrut från första bästa skräddare.

Nu slapp han.

Han fick en gratis straff istället.

Linus Obexer, Luganos vänsterback, hackade ner en felvänd Eric Larsson, Jo Inge Berget dunkade in 1–0 och gav MFF en trampolin in i matchen.

De började sätta sitt presspel, de vände brett, och framför allt fick Jo Inge Berget chansen att visa varför 90 procent av hans spetsegenskaper göms bort när han stoppas in på en kant.

Nu spelade han anfallare bredvid Guillermo Molins, med fyra riktningar att löpa, pressa, dribbla och passa i. Det var som att se en travhäst skaka av sig sulkyn och springa fritt.

Det här som Rösler drömt om

Det gav Malmö en riktning, en uppspelspunkt, ett djupledshot och en straffområdesspelare, allt på en gång. Efter en halvtimme spelade Sören Rieks in en boll som Molins briljantskarvade in för 2–0 och maximal utväxling på den där rotationen.

Det var väl det här som Uwe Rösler drömt om. Slippa slita på nyckelspelare, säkra tre poäng, kanske upptäcka ett nytt anfallsvapen för en offensiv som saknat kreativa lösningar utan skadade Anders Christiansen.

Men han hade väl inte drömt om Alexander Gerndt.

Publiken på Stadion hade buat redan när hans namn lästes upp en kvart före avspark, de hade buat varje gång han rörde bollen. Att komma till den här arenan som gammal HIF-skyttekung med ett kontroversiellt förflutet (domen för kvinnomisshandel för åtta år sedan) i det privata bagaget är inget man går till personval på i Malmö.

Men Gerndt har gjort sitt fotbollsjobb, han gjorde det här också, och direkt efter paus tog han emot en boll från Carlinhos och prickade in 2–1.

I samma ögonblick som MFF fått för sig att det här skulle vara en bekväm resa så hade den också blivit obehaglig. De skruvade ner intensiteten i sitt höga presspel tio procent, slappnade av tio procent, släppte tio procent på koncentrationen. En del handlade om trötthet, en del om att Lugano balanserade allt mer offensiv, en del om att Malmö saknade synkroniseringen, automatiken, det reflexmässiga som finns i en samspelt elva.

Hans trovärdighet stod på spel

Resultatet blev detsamma – de hamnade under press, släppte in Lugano i matchen, och till slut var det väl bara ett lyckat trygghetsbyte (Rasmus Bengtsson in i försvaret, Oscar Lewicki ett steg upp) och en superb Dahlin-räddning som räddade kvällen, poängen och en realistisk chans på fortsatt liv i Europa.

2–1.

Uwe Rösler är en resultattränare, medveten om att ändamål helgar medlen. Han har kanske inte utvecklat MFF:s anfallsspel, men han har skulpterat det här laget med sin egen hårdhet som modell, och jag är säker på att han var medveten om hur mycket av hans egen trovärdighet som stod på spel den här kvällen.

Men han vann. De vann.

Rösler valde att lita på sin trupp, och efter 90 minuter sjöng norra stå om tre lätta poäng. Nyckelspelare hade fått vila, truppspelare hade fått speltid, Jo Inge Berget hade sprungit åt alla håll samtidigt i sin favoritposition, och båda hans reservanfallare hade fått göra mål. På måndag spelar de för livet igen, mot AIK och med ny energi i laget.

Det var inte mindre dimmigt när slutsignalen gick, men MFF hade vunnit.

Och Uwe Rösler log på väg ut från kasinot.


Se Europa League på Discoverys kanaler och på Dplay.se