Simon Bank: Han har rest långt för att komma hit
Tillbaka på Friends – Linje blå har åkt varvet runt
Lite jogg, lite stretch, lite fnissigt kladdande med bollen där ute i marskylan.
Häftigt.
Där står ju Alexander Isak, 19, i en landslagsoverall.
Hörde ni ett snyftande ljud från Solna nyss? Något som lät som svald nostalgigråt?
Ni hörde rätt.
Ett par minuter efter tolv släntrade Robin Quaison och Alexander Isak in på Friends Arena igen. Linje blå har åkt varvet runt, via Palermo och Dortmund, Mainz och Tilburg.
– Om det är speciellt vet jag inte. Men det är roligt. Jag vet vad han kan, jag är inte överraskad av att han är här, sa Robin.
– Senast vi var här ihop var med AIK. Det betyder mycket för mig, sa Alexander.
Vi kan ju de här tisdagsträningarna med landslaget nu, oriktade koncentrationsträningar som mest är till för att synkronisera slitna fotbollskroppar. Vi skulle kunna rita av de här träningarna halvvägs in i den hypnagoga fasen: Sebastian Larsson och Andreas Granqvist drar sig undan för att odla vänskap och slå bredsidespassningar, fysiologen Paul Balsom packar upp sina elastiska band, målvakterna drar sig undan i sitt hörn för att plåga varandra en stund, Ludwig Augustinsson utför varenda rörelse med samma noggrannhet som om han stod på slak lina mellan två skyskrapor. Och så är det kvadraten på tvären och längden. Det roligaste man kan göra sig är att undersöka vem som håller sig till rehab-träning just den här gången (Albin Ekdal, Jakob Johansson, Filip Helander) och vilka som tycker att det är okej att bära mössa på träningen (Gustav Svensson, Jimmy Durmaz, alltid Emil Forsberg).
Men den här gången tittade vi på Alexander Isak. I landslagsoverall.
”Tog över utan att blinka”
Det känns lite löjligt att prata om hans resa tillbaka till Friends Arena, för det låter som att det tagit lång tid. Frysboxen i Dortmund, reservlage, Regionalliga, medieskugga.
Men Alexander Isak är alltså nitton år.
Om det finns ett tidsschema så är han i alla fall inte försenad.
När han väl släpptes ut ur BVB-buren tog han över Dynamo Kiev-sålde Fran Sols målmaskinsmantel utan att blinka. Han har redan börjat utmana en rad tonårsrekord i Willem II, ett extremungt lag med en tränare (Adrie Koster) som är van vid att jobba med ungdomar.
Ibland kan man (jag) få intrycket att det räcker att kunna snöra på sig ett par hyfsat nya fotbollsskor för att kunna göra ett halvdussin mål per säsong i Eredivisie, en liga där spelarna vaccineras mot försvarsspel två gånger om året. Men när Alexander Isak rann som smör genom Feyenoord (första gången Willem II någonsin gjorde tre mål på bortaplan mot PSV, Ajax eller Feyenoord) var det en bild av något annat.
Talangen från då, de tekniska teleskopbenen men på en vuxen kropp.
Ingen skillnad, all skillnad i världen.
– Lite snabbare, lite bättre avslutare. Sju-åtta kilo mer.
”Ett inkapslat löfte från förr”
Alexander Isak har hamnat i en trygg, lugn Tilburg-miljö, han har fått spela fotboll igen och han har gjort mål igen. Och nu är han här, som ett inkapslat löfte från förr.
När han lämnade Solna fick AIK en kappsäck full med guldpengar som gav grunden till ett SM-guld, Feyenoord ville ha honom då men hade inte råd, och det säger väl en del om vilken sorts fotbollslöfte han bar på.
Det lever fortfarande, även om det inte är något man kan se en osorterad tisdagsträning i mars. Han slarvade med bolltouchen i ett par väggspel, hade ett eller ett par fina avslut, men framför allt har han fått en nick från förbundskaptenen: Alexander Isak är tillräckligt mycket framtid för att få plats redan nu.
Det är förstås tveksamt om en nittonåring med ett par proffsmatcher under västen kommer att betyda något i matcherna mot Rumänien och Norge, men på ett annat plan betyder han redan väldigt mycket. Landslaget kommer inte – i alla fall inte under de här tränarna – att uppfinna några hjul, de kommer inte att chocka världen med ett nytt sätt att spela. Utvecklingspotentialen finns i spelarna, att någon tar stora steg, att någon kommer underifrån och ger dem egenskaper eller nivåer de saknat.
Alexander Isak kan bygga på sig ännu mer muskler, lära sig ännu mer av Marco Reus på BVB:s träningar, lägga till ännu mer intelligens i sitt sätt att spela fotboll. Att varenda människa med journalistlegitimation flockas runt honom efter en landslagsträning beror inte på något luftslott till hajp, eller på att det finns några frälsargarantier – det beror på att han gläntar på dörren till framtiden, på att ett fotbollslag utan framtid är ingenting.
Han joggar lite, han stretchar, han fnissar och kladdar med bollen.
Han är tillbaka hemma, han har rest långt för att ta sig ända hit. Det ska bli så oerhört intressant att följa med på resan härifrån och framåt.
