Zlatan är borta – så vart ska vi nu?

Uppdaterad 2018-09-30 | Publicerad 2016-10-09

Det nya landslaget – format i den svenska modellen

1-0 mot Luxemburg efter en gedigen laginsats utan bländande prestationer.

Det beskrivs som en återgång till ”den svenska modellen” där Erik Hamréns predikande om utstrålning och mod bytts mot Janne Anderssons övertygelse om vikten av att kämpa, springa och fajtas.

Livet efter Zlatan är här men vart är svensk fotboll egentligen på väg?

Det känns som minusgrader i luften när vinden piskar på från havet ute på Lidingö samtidigt som Janne Andersson drillar sitt landslag. De är tre dagar kvar till VM-kvalmatchen mot Luxemburg och försvarsspel står på schemat i ytterligare en taktisk träning från Andersson som för många förkroppsligar vad svensk fotboll handlar om.

4-4-2, kollektiv, toppluva och korv med bröd innan matcherna.

Som om inte det vore nog har han flyttat träningen från moderna Friends Arena till gemytliga Bosön där endast de röda stugorna med vita knutar saknas för att göra myten om Idrottssverige komplett. I dess frånvaro får rådgivaren Lars Lagerbäck duga som garant för att Janne Andersson tagit tillbaka det svenska landslaget till dess svenska fotbollsursprung.

När Erik Hamrén talade om särbehandling och individuella kvalitéer trycker Janne Andersson på kollektiv och arbetsmoral. När Erik Hamrén frångick den rådande ordningen och gav Zlatan Ibrahimovic den finaste sviten på hotellet inför EM 2012 skickar Janne Andersson ut sina landslagsstjärnor på teambuilding på en obebodd ö i Stockholms skärgård.

Det är en ny kultur som hade gjort de gamla fackkämparna i det arbetarsamhälle Sverige en gång präglades så starkt av stolta. Men vad är det här vi kallar ”svensk fotboll”?

Den svenska modellen

I instruktionsboken som beskriver ”den svenska modellen” och slår fast hur landets pojklandslag ska spela trycks det väldigt mycket på struktur, disciplin och lojalitet mot såväl gruppen som matchplanen. Lagen med spelare från 15-17 år ska spela 4-4-2 och spelarna ska väljas ut för att passa de uppritade rollerna.

”Spelarens utgångsposition i övriga miljöer (klubb, distriktslag och eventuellt skola) är av mindre betydelse. Uttagningar till ungdomslandslagen baseras på lagets arbetssätt, spelartyper och de egenskaper som eftersöks”, står att läsa.

Finns det en risk att svensk fotboll tappar spelare som inte passar in i mallen?

– Nej, det tycker jag inte. Vår styrka är flexibiliteten och öppenheten för olika människor och olika spelare beroende på spelsätt. Det är vår styrka. Vi får ofta beröm från andra nationer för hur duktiga vi är på att integrera alla spelare från olika miljöer. Vi är väldigt olika i Sverige och olika är bra, säger Claes Eriksson, utbildningsansvarig på Svenska fotbollsförbundet och ansvarig för mallen.

Svensk fotboll är bra på att integrera olika människor, säger Claes Eriksson. Men är vi för bra på det? Innebär integrationen till den svenska modellen att vi får många likartade fotbollsspelare och därmed går miste om ”osvenska” kvalitéer som kan visa sig viktiga?

Peter Wettergren (assisterande förbundskapten), Lars Lagerbäck och Janne Andersson.

Misslyckandet med Zetterberg och Zlatan

Lars Lagerbäck står med ryggen mot vattnet och blickar ut över landslagsträningen. Han som efter Islands insats i sommarens EM-slutspel hyllats för sin förmåga att med hjälp av disciplin och organisation forma ett lag som är bättre än sina enskilda beståndsdelar. Samma egenskap som många använt för att förklara Lagerbäcks framgångar som ansvarig för det svenska landslaget 2000-2009.

Då blev det fem raka mästerskap med som bäst en kvartsfinal som facit, i EM 2004. När Lagerbäck i juni 2013 av tidningen Expressen ombads sammanfatta sin tid i det svenska landslaget uttryckte tränaren egentligen bara ett riktigt misslyckande.

– Den enda jag känner ett misslyckande med är Pär Zetterberg. Men jag tror inte att Pär vantrivdes i landslaget. Problemet var ju att han aldrig kom in i det spelsätt som vi ville spela i landslaget. Vi lyckades inte lotsa in honom i det. Enda förklaringen jag har är att Pär, en av Sveriges absolut bästa passningsspelare genom tiderna, flyttade utomlands redan när han var 16 år. I Anderlecht var han offensiv mittfältare där hans enda roll var att ta bort deras defensiva mittfältare. Han hade aldrig lärt sig ett mer organiserat zonförsvar. Det var ett misslyckande från vår sida.

Pär Zetterberg lämnade redan som 16-åringen Falkenberg för belgiska Anderlecht och fostrades därmed utanför den svenska fotbollsfabriken. När han väl skulle återvända lyckades han aldrig hitta sin plats i den svenska modellen som då rådde.

Andra menar samtidigt att Lagerbäck har ytterligare ett misslyckande med en annan stor svensk fotbollspelare på sitt samvete. Zlatan Ibrahimovic. I Lars Lagerbäcks taktiskt drillade spel hade Zlatan ett målsnitt på 0,37 (22 mål på 59 matcher). I sin friare roll under Hamrén snittade anfallaren 0,74 mål per match (40 mål på 54 matcher).

Anledningen kan ha varit ett större ansvar, att det fanns färre andra målskyttar eller att medspelarna blev mer benägna att passa sin superstjärna men med Zetterberg-historien i färskt minne måste frågan ändå ställas: Hålls individualisterna tillbaka av det svenska systemet?

Svenska startelvan mot Luxemburg.

De Balkan-svenska tronföljarna

Redan 2013 hade Zlatan Ibrahimovics kommande avsked till landslaget börjat diskuteras och hur Sverige egentligen skulle klara sig utan sin superstjärna. Sportbladets krönikör Simon Bank var en av flera som spekulerade i hur en framtid utan lagkaptenen kunde se ut och han trodde sig finna svaret i ”Svergic”.

”...alla som orkar lägga fem minuter på förbundets hemsida för att inventera talangbanken kan se en lysande röd tråd som löper mellan namnen. De heter som Ibrahimovic. De heter som Kacaniklic. De heter Milosevic och Tankovic, Sarajlic och Petrovic, Cosic och Halvadzic”, skrev Bank.

Han räknade till att 31 spelare med rötterna på Balkan under våren varit kallade till de olika svenska landslagen i fotboll, från pojklandslagen upp till a-truppen. På sin jakt efter strukturer ringde Bank upp Tony Martinsson, akademichef i IFK Norrköping som då hade fostrat och fortsatt fick fram flest ”ic-landslagsmän” av alla. Martinsson såg en förklaring.

– Jävligt mycket spontanfotboll. Betydligt mer än, så att säga, ”svenska” spelare. Ta Muamer Tankovic, han var den som var mest av alla på konstgräset i Hageby.

Tre år senare kan vi konstatera att Simon Bank inte fick rätt. I alla fall inte ännu. När Janne Andersson fortsatte sitt VM-kval mot Luxemburg gjorde han det med Olsen, Lustig, Lindelöf, Granqvist, Olsson, Forsberg, Hiljemark, Ekdal, Durmaz, Guidetti och Berg som startelva. Det är bara Durmaz i hela truppen som har ett namn som klingar likt Ibrahimovics även fast spelare som Olsen och Guidetti också har rötter i utlandet.

– I det här jobbet tar jag ut de spelare jag tycker är bäst så jag har inte ens funderat på det om jag ska vara ärlig, säger Janne Andersson.

Efter en översyn av det svenska spelarmaterialet ute i Europa går det snabbt att ge Janne Andersson rätt. Emir Kujovic är utan speltid i klubblaget, Alexander Milosevic knappast given i en landslagstrupp och Arber Zeneli har valt spel med Kosovo. Men var tog alla Balkan-svenska talanger då vägen?

Emil Forsberg och Janne Andersson under teambuilding-övningen.

Supertalangerna som byts ut

Jag gör som Simon för tre år sedan och ringer upp Tony Martinsson i IFK Norrköping.

– Det är en intressant fråga, det är det ju och om du tittar rent generellt så är det ändå fortfarande relativt många med utländsk bakgrund i yngre landslag. Ibland vet jag inte, det kan vara så att de är mer utvecklade fysiskt i en tidigare ålder och ligger lite före då. Jag vet inte om det är en anledning men det kan det vara. Jag har inget svar att ge dig men det är en intressant frågeställning eftersom Sverige i dag är ett så mångkulturellt samhälle också.

Ska vi testa Martinssons teori går det att se ett tydligt skifte någonstans mitt i pojklandslagsåren från pojkar 15 fram till U21. Många av dagens landslagsspelare har blommat ut sent. ”Det är vid 18-19 du kan börja skönja vilka som kommer gå långt”, bekräftar också Claes Eriksson.

– Jag var inte med på de unga lägren. Jag var för kort, det var en av många förklaringar jag fick då. Jag växte när jag var 16-17, säger Emil Forsberg, i dag landslagets kanske mest tekniske spelare.

Tony Martinsson ser också vissa karaktärsdrag som är mer framträdande hos de sent blommande spelarna än de som briljerat i de unga pojklandslagen.

– Många gånger har de som är framstående i pojklandslagen inte stött på motgångar under hela sin karriär.

Du menar att de senare kan ha fått med sig något viktigt från sina motgångar?

– Så kan det vara, att de får knyta näven ännu mer och kämpa och visa. Det tror jag absolut. Det är något vi försöker prata mycket om med ungdomarna här i IFK, att livet inte är en räkmacka och att det är först senare ni ska vara riktigt bra. Men det är mycket att du ofta är i framgångsrika lag i unga år som ofta vinner och sedan kommer du upp till en viss nivå där du plötsligt får stryk varannan helg, då kan man ha svårt att hantera det.

Landslagets nyckelspelare Albin Ekdal håller med.

– Det kan absolut vara ett problem. Så fungerade det för mig i Brommapojkarna när vi var unga. Vi vann det mesta och mötte inte så stora motgångar men när man sen kom upp på seniornivå så blev det helt andra grejer. Det gäller att inte deppa ihop eller tro att det är över för det är då det gäller att börja träna på allvar. Det tror jag är ett problem i dagens unga fotboll, att det är för många som får det för lätt och när det sen blir svårt tappar de sugen.

Kan man säga att de som överlever är de med störst arbetsmoral?

– Ja, och de med rätt folk som stöttar och ger tips. Är du bäst i världen som 15-åring så är det inte säkert att du är det som 20-åring utan det krävs alltid hårt jobb. Det är en tuff värld och så otroligt många som vill det här så det räcker inte bara med talang utan du måste orka och vilja arbeta för det också.

Men varför överlever de med störst arbetsmoral? Är det för att de blir bättre fotbollsspelare eller för att de passar bättre i ”den svenska modellen” som många menar premierar fysik och hårt jobb? Har vi plats för osvenska spelare eller sorteras de bort? Och vad går vi i så fall miste om?

Albin Ekdal.

Pressen att alltid passa

Zlatan Ibrahimovic har tidigare beskrivit hur fotbollsföräldrarna runt planerna under hans ungdomstid gjorde sitt för att tvätta bort den individuella sidan hos honom. Trots Zlatans senare framgångar vittnar Tony Martinsson om att inte mycket förändrats sedan dess.

– Lyfter du upp en lärling eller någon du haft i ungdomsverksamheten som är jätteduktig på att dribbla så hör du folk direkt som säger att han ska passa bollen. Ja, men hans främsta egenskaper är att dribbla, låt honom göra det då och sedan får vi lära honom att passa i rätt lägen. Men tar du bort att han får dribbla så är han ingen bra spelare längre.  

– Ofta om jag ställer mig vid en ungdomsmatch så hör jag alla skrika ”passa bollen, passa bollen”. Då kan det bli svårt att våga dribbla. Det tycker jag personligen är svårare att lära dem när de blir äldre också, att lära dem dribbla. Det är däremot enklare att lära dem passa och förstå när de ska dribbla.

Vad är svensk fotboll för dig?

– I grund och botten det Janne vill bygga nu. Det Sverige i alla lagsporter rent generellt är duktiga på. Bra lag som drar åt samma håll. Vi är ett litet land som verkligen nyttjar varandra egenskaper men ska vi bli bättre måste vi få fram bättre individualister också. Fotboll är en individuell lagsport. Jag tycker man utnyttjar varandras egenskaper på ett bättre sätt utomlands.

-

Eldprovet är på gång

Så, vad kommer vi fram till? Innebär integrationen till den svenska modellen att vi får för många likartade fotbollsspelare? Hålls individualisterna tillbaka av det svenska systemet? Överlever de med störst arbetsmoral för att de blir bättre fotbollsspelare eller för att de blir bättre fotbollsspelare i ”den svenska modellen”? 

Landslagets lagkapten Andreas Granqvist säger sig i alla fall inte vara orolig över det svenska utbildningssystemet. 

– Sam Larsson är en osvensk spelartyp som är väldigt bra en mot en och utmanar mycket. Liksom Emil Forsberg kanske. Men vi har Jimmy och andra som också kan utmana. Svenskt är mer det trygga spelet men nu har vi tre-fyra spelare som kan göra det lilla extra och då är det viktigt att de får utrymme, säger Granqvist.

Utrymme Zlatan Ibrahimovic kanske inte fick under Lars Lagerbäck, men väl under Erik Hamrén. Men var det bara till godo då?

Lars Lagerbäck fick inte ut maximalt av Zlatan Ibrahimovic men kanske av det svenska laget. Erik Hamrén fick ut maximalt av Zlatan men inte av det svenska laget. Janne Anderssons största möjlighet kan ligga i att hitta någonting där mitt emellan med plats för stjärnor i ett ramstarkt kollektiv. I en ny svensk modell.

Eldprovet är kanske inte här i dag men ska vi tro landslagsspelarna kan det snart vara på gång.

– Det kommer fram en ny generation nu med Alexander Isak i AIK, en osvensk spelartyp som är snabb och utmanar mycket. Och det kommer fler av den typen. Det är mer moderna spelare nu som kommer fram, säger Andreas Granqvist.

Träningen närmar sig sitt slut på Bosön och Lars Lagerbäck har dragit upp luvan för att hålla värmen. Om tre dagar kommer Sverige med ett nödrop slå Luxemburg med 1-0 efter en solid laginsats utan några riktigt stora individuella utropstecken. Ytterbacken Mikael Lustig kommer bli hjälte i en match som ska påminna om luckorna i livet efter Zlatan.

Men den här dagen vet vi ingenting om det. Den här dagen är det kanelbullens dag och det serveras kaffe och bakverk i presstältet. Allt känns väldigt svenskt.