Elm var spelaren som kunde nått hela vägen

Brenning: Ingen spelare på toppen av karriären

Publicerad 2017-03-15

Det är svårt att inte tänka tillbaka till den 16 oktober 2012 när Janne Andersson tillkännager att Rasmus Elm ger upp drömmen om det svenska landslaget.

Han är elden som skulle lysa upp en svensk landslagsgeneration men som istället brunnit ut och försvunnit.

Nu står vi här med en lika självklar som väntad landslagstrupp utan någon bärande spelare på toppen av sin karriär.

Den 16 oktober 2012 ja. Den gungande Olympiastadion i Berlin som firade en 4-0-kross mot Sverige. En Kim Källström som byttes in och iscensatte upphämtningen. En Rasmus Elm som avslutade den.

Där och då stod Elm kanske på toppen av sin landslagskarriär. Nu är den avslutad. När han egentligen skulle ha varit som allra bäst.

Hade kunnat gå hela vägen

Rasmus Elms hälsoproblem har varit en illa dold hemlighet även fast mittfältaren själv aldrig har varit speciellt bekväm med att berätta om dem. Jag minns tydligt hur han skruvade av obehag när jag undrade om hur det egentligen stod till med magen inför EM i Polen/Ukraina 2012. Och hur lättad han upplevdes när vi var klara med frågorna och han minuter senare istället fick ställa sig mitt ute i en tulpanodling utanför Alkmaar för fotograferingen.

Rasmus Elm har alltid varit den allra vackraste blomman i sin fotbollsgeneration. Spelaren som alla såg hade det där lilla extra som hade kunnat bära honom hela vägen. Till världens allra största klubbar. Jag är fortfarande övertygad om att psyket och fotbollskunskapen alltid har varit fullt tillräckliga för att nå dit. Det var på onsdagens presskonferens också väldigt tydligt att förbundskapten Janne Andersson kände likadant.

– Jag har sagt innan att en Rasmus i full blom när han var som bäst hör hemma i en svensk landslagstrupp. Jag har hoppats att han ska kunna ta sig dit igen men nu kände han själv att det inte är någon idé för han kommer inte dit. Då är det bättre att han säger att han inte kommer vara med.

Det viskas fortfarande från Kalmar-håll om precis hur häpnadsväckande överlägsen Rasmus Elm kan vara när det fungerar för honom på träning men beslutet att ge upp landslagsdrömmen får mig ändå att undra hur Rasmus ser på sin egen karriär nu. Om han inte tror att han kan nå landslagsformen igen – är det då ens värt att försöka ta sig halvvägs? Vad motiverar honom att fortsätta vara en annan fotbollsspelare än den han egentligen vet att han är?

Sebastian Larsson given

Med Rasmus Elm borta tvingas vi också konstatera att svensk fotboll faktiskt har förlorat en generation. Elm är 28 år, åldern som generellt brukar pekas ut som den allra bästa för en fotbollsspelare, men det är få jämngamla som tar plats i dagens landslagstrupp.

Ingen från Elms årgång 1988 är med. Det närmaste vi kommer är två 89:or i Jimmy Durmaz (bänkad i Toulouse) och Albin Ekdal (enormt skadeförföljd). Två spelare som knappast spelar sin bästa fotboll för tillfället.

Det är, när jag ögnar trupplistan, svårt att hitta någon spelare som faktiskt står på toppen av sin karriär. Emil Forsberg och Victor Nilsson Lindelöf är inte där ännu. Andreas Granqvist, Marcus Berg och Mikael Lustig är logiskt sett redan över den fysiska kullen.

Men i konkurrensen är de gamla spelarna ändå givna – även de som har frågetecken kring sin dagsform. Ola Toivonen har förlorat sin startplats i Toulouse men behåller trupplatsen i landslaget när en i landslaget oprövad Samuel Armenteros får fortsätta vänta på sin chans. Med är också Oscar Wendt igen, trots svaga insatser i landslaget, sedan Martin Olsson skadat sig.

Det är tyvärr så tunnsått att Sebastian Larsson får betecknas som given i en landslagstrupp i dag. Många må tycka att det är tråkigt men Larsson är ordinarie i Premier League, var en viktig del av den svenska landslagstrupp som tog sig till EM förra sommaren och kan med sin passningsfot bli ett avgörande vapen i en svensk offensiv.

Men visst hade det varit roligare med en frisk Rasmus Elm.