GRUPP D – HJÄRNA
Sverige kan vara gruppens näst bästa lag – men det är inte säkert att det räcker om andra är smartare
NICE. Ryssland, Grekland, Spanien – vad ska man säga om det?
För det första: Ont om superstjärnor.
För det andra: Gott om superhjärnor.
Är du smart nog för grupp D, Lagerbäck?
För att riktigt sätta mig i EM-stämning gjorde jag vad varje modern europé borde. Satte mig i Sydfrankrike och följde lottningen från Österrike i turkisk tv för en svensk tidning.
Vad jag såg?
Pinsamma uppträdanden, plågsamma skämt, en helt vanlig lottning – och en Jürgen Klinsmann som gjorde vad han alltid gjort: Högg på rätt boll vid rätt tillfälle.
Jag har hört rapporter om att folk badat i fontäner hemma och att högstadieelever fått lära sig stava till ”DRÖMLOTNINNG” i skolan (resurserna där får vi diskutera en annan gång).
Det kan man förstås tycka.
Om alternativet är att möta världsmästarna och vicevärldsmästarna är det ju inget att snacka om.
För ett land som Sverige är tvärsäkra uttalanden sju månader före ett mästerskap förstås rent fjanteri, men om allt stämmer ska vi ha en hyfsad chans att gå vidare från gruppen. Tack för det, Jürgen.
Men Sverige har gått vidare i tre raka slutspel, och om vi till äventyrs tänkt hoppas på lite mer den här gången var det en skräplottning. Sverige går mot Italien, Frankrike eller Holland i kvarten, och kommer att behöva minst tre totala bragdmatcher för att gå hela vägen. Allt mer än kvart är ett mirakel.
Å andra sidan har ju såna inträffat förut. För fyra år sedan, om vi ska vara noga.
Det är just detta faktum som gör grupp D så intressant. Spanien kan ni vid det här laget, ni vet att ett Sverige som gör allt rätt kan vinna och att ett Sverige som inte gör allt rätt förlorar med 3–0. Luis Aragonés – mannen som sägs avsky färgen gult – kommer inte att överraska er i sommar.
Nej, jag tänker på resten.
Lars Lagerbäck gör sitt femte raka mästerskap till sommaren, han gör det eftersom han är en av de bästa i världen på att göra mycket av lite.
I EM möter han två av väldigt få som är bättre än honom i den grenen.
För sex år sen satt jag på Old Trafford och såg Otto Rehhagels första match som grekisk förbundskapten. Det blev 2–2 mot England. Jag följde hans lag genom EM. De slog Frankrike, Tjeckien, Portugal och vann turneringen. Ingen har någonsin gjort så mycket med så lite.
Guus Hiddink förälskade jag mig i under VM i Sydkorea 2002. Jag såg matcherna mot Spanien och Tyskland, med ett lag som var frälsta i tron på en Guus, som vågade lita på varandra och sprang mest av alla.
Lagerbäck, Rehhagel och Hiddink är lika i sitt sätt att göra små lag trygga och övertygade. I allt annat är de olika.
Rehhagel är en defensiv coach, som tror på gammeltyska dygder som markerings
spel, stenhårt mittfältsarbete, backar som tar djup och en fysisk centertank längst fram. Hiddink är holländare, med allt vad det innebär. Hans lag är alltid offensiva, alltid löpvilliga. Ryssland sprang över England hemma med det där Hiddinkskt galna kantspelet, de var bra borta också men lite mjuka defensivt.
Mot Spanien får Sverige knappt röra bollen. Mot Grekland och Ryssland ska de nog försöka låta bli att göra det för mycket.
Vad jag menar, är att att det gula laget ska möta två av Europas bästa kontringslag.
Både Ryssland och Grekland har haft sina problem de senaste åren, men de har kvalitéer. Ryssland är tekniskt och kvickt, Grekland har Theofanis Gekas, han som rörde bollen 28 gånger per match i fjol, sprang mest offside av alla – och vann skytteligan i Bundesliga.
– Varför ska en anfallare ha bollen? Mitt jobb är att göra mål, som han sa i en tv-intervju.
Gekas kan inte dribbla, men han är det stora skälet till att jag är mer orolig för matchen mot Grekland än för matchen mot Ryssland.
Det händer att sämre lag slår bättre
Kersjakov är en klassanfallare, Akinfejev en av världens bästa målvakter. Men Hiddinks idéer har inte haft samma omedelbara genomslag som de hade i Australien eller Sydkorea; det är något med det ryska kynnet som stretar emot när de ska kasta sig fritt ut i ett nytt system. Jag är inte helt övertygad om att ett halvår räcker för att få ihop alla bitar.
Ett fungerande Sverige – med en bra målvakt, en hel Linderoth, Ljungberg och Ibrahimovic i form – är gruppens näst bästa lag.
Det är inte säkert att det räcker.
Det händer att sämre lag slår bättre, de gör det om de är smartare och säkrare.
Problemet är att det inte bara betyder att Sverige kan slå Spanien.
Det betyder också att det aldrig går att räkna bort lag med tränare som heter Hiddink eller Rehhagel.
Lagerbäcks första jobb? Att ringa Åge Hareide. Norge ordnade fram en hel del chanser mot grekerna.
Annars var lottningen generös med återträffar för gamla, goda vänner.
Raymond Domenech mot Italien, Schweiz mot Turkiet. Som om de inte bråkat nog redan.
...och bäst av alla i Luzern var förstås Slaven Bilic. När Kroatien fick sin drömlottning jublade han, rakt in i kameran.
För att han inte vet hur man ska uppföra sig? Kanske.
För att han skiter i det? Förmodligen.