Let’s talk about Cesc
Simon Bank om underbarnet som ska frälsa Spanien
MADRID. Två dagar kvar, låt oss prata
om Fredrik Ljungbergs käraste vän och värste fiende.
Let’s talk about Cesc, baby.
Bra spelare får bra sånger, och bra sånger sätter sig.
Det är därför jag står här och hummar som en annan idiot.
Ciudad del Fútbol, spanska förbundets magnifika anläggning i Las Rozas ett par mil utanför stan, är fullt av folk som tittar på Spaniens sena träning. Jag tittar på Francesc Fàbregas Soler, 20, och hummar sången som Arsenals fans brukade sjunga för honom.
– Let’s talk about Cesc, baby, let’s talk about Flamini, let’s talk about Theo Walcott, Freddie Ljungberg and Henry – let’s talk about Cesc.
Melodin snodde de från Salt-n-Pepa: Let’s talk about sex.
Kan ni låten så kan ni, och då förstår ni hur briljant ramsan är.
Hur briljant Cesc Fabregas är hoppas jag att ni förstått för länge sen.
Debut i Arsenal som 16-åring
Han kom från Barcelonas cantera till England när han var ett barn, han var bara 16 när han debuterade i en ligacupmatch mot Rotherham. Efter ett par år klev han i Patrick Vieiras stora, stora skor – och töjde ut dem. Cesc är Arsenals general, en strateg, en dynamo med dynamit i högerfoten. Han använder sin teknik, sin fart och sin split vision till att vara så effektiv som möjligt och han spelar alltid för laget, aldrig för att synas själv. Han kan skjuta, passa kort och långt, han kan dribbla också men han gör inget i onödan.
Cesc är, på det viset, mer lik Andrés Iniesta än Guti.
Därmed inte sagt att han var så mycket att se på i går.
Resan från Sveriges träning på Ciudad Real Madrid till Spaniens träning var en resa mellan världar.
Sverige tränade i sol och sandiga vindar, fokus på backlinjens tålamod med boll. Spanien tränade i elljus och en blixtrande fart.
Även om Fabregas mest stod still och drog i ärmarna så var det en otrolig skillnad i teknisk kvalité, tydligare än under match. Utöver Carles Puyol, som mest ägnade sig åt att glidtackla eftersom han älskar det, var planen full av fötter som var snabbare än svenskarnas spelarbuss.
Xavi till Fabregas till Iniesta, och på lördag ska Sverige försöka komma åt det där mini-mittfältet.
Det fina med fotboll är att det går.
I veckan har en spansk komedi kommit ut på dvd, den heter ”El Sindrome de Svensson” (”Svensson-syndromet”) och är ett slags roadmovie om en vilsen svenskättling.
”En komedi utan pretentioner” läste jag i en recension, och jag antar att Svensson-syndromet hade kunnat vara en titel på det svenska mittfältet ur ett spanskt perspektiv.
Anders Svensson kommer att få en nyckelroll, han kommer att spela utan pretentioner och med en främsta uppgift som är att?… ligga rätt, som det heter på tränarsvenska.
Kompakt, tätt, helst innanför skinnet på Cesc Fabregas. Fabregas kan bli irriterad och göra dumma saker, han är bara 20 år, det har hänt honom förut.
”Finns alltid motmedel”
– Det finns alltid ett motmedel mot ett bra lag, sa Kim Källström i går.
– Det handlar om att våga spela, att hitta ur deras press med två-tre korta innan den långa kommer, sa Mikael Dorsin, som vet hur man slår spanska topplag borta.
– Vi måste försöka hålla i bollen och vila ibland, sa Mikael Nilsson.
Vad Fredrik Ljungberg tycker vet ni redan. Han kommer att predika bollvård och passningsspel tills han slutar. Men jag hoppas att han inte lovade för mycket när han pratade i telefon med Cesc Fabregas i förrgår, för det kommer att krävas väldigt mycket av Sverige för att klara av att vårda boll särskilt länge.
Var och en blir lycklig på sin tro. Lagerbäck samlade sin fyrbackslinje i en liten, tät grupp och höll kvartssamtal.
Spanien spelade småmål i en sjuhelvetes fart, det slog blixtar från en diamant i Albeldas vänstra öra och från två i David Silvas båda öron.
Organiserat kollektiv mot blixtrande passningsspelare, inte så mycket har hänt vare sig i Sverige eller Spanien egentligen och när vi pratat presspel och trånga mittfält länge nog sa Kim Källström:
– Vi kan diskutera det här tills vi blir gråhåriga, till slut gäller det ändå att sätta sina chanser.
Cesc Fabregas kommer att få fler än Fredrik Ljungberg på lördag, men det är inte alltid det räcker.
Spanien vet det, och när Luis Aragonés långsamt skred förbi klungan av spanska journalister i går kväll spred sig en tystnad som var kallare än en atomvinter.
Det är inte Sverige som sover sämst om natten, om ni trodde det.