”Jag vill säga många saker till honom...”
Uppdaterad 2018-08-09 | Publicerad 2014-10-29
Sportbladet på plats i Bologna - där klubben och spelarna sörjer ”Skogshuggaren” Ingesson
Bologna, Italien. Gianluca Pagliuca kallade aldrig sin vän för Klas.
Den italienska målvaktshjälten trycker knogen mot ögat. Boxar bort en tår. Tittar ut över mörkret i Bologna och fångar det första minne som kommer över honom.
– Jag kallade honom Skogshuggaren. När han blev irriterad så sa jag det bara mer. Det var så vi skämtade med varandra.
Luca Ghelli har varit fysio för Bologna så länge han minns. Tiotals år har gått, hundratals spelare har legat på hans brits, tusentals skavanker har lindats och knådats.
En spelare hette Klas.
Den 90 kilo tunga svensken låg sällan inne hos Luca, men varje gång var ett helvete.
– Ibland sa jag skämtsamt till honom att jag inte tänkte behandla honom. Hans muskler och hud var så hård, så efteråt smärtade mina händer och armar hela dagen.
Klas Ingesson eldade på lagkamraterna fast han var olik dem. Han hade speciell bollbehandling, ett klivande löpsteg, ett annat sätt att föra sig bredvid planen.
”Tänk att jag överlevde mot en älg”
Och så var han tyst. Trots att Klas ofta framstod som inåtvänd kan inte Luca glömma den där återkommande historien.
– Han brukade säga en sak till mig i dåliga stunder, som när vi just hade förlorat en match. "Jag körde bil i Sverige och krockade med en älg. Bilen gick sönder. Vet du hur stor en älg är? Du kan inte ens föreställa dig, så bry dig inte om det! Men tänk på att jag överlevde mot en älg. Tror du inte att jag kan hantera en förlust på fotbollsplanen och börja om?".
Bologna föll i våras ur Serie A och är en klubb i omstöpning. I fyra år har klubben kastats runt mellan olika ägare, de ena oseriösare än de andra. Sist i raden är en grupp nordamerikaner som betalade 120 miljoner kronor för två veckor sedan.
Klubben bär ändå en stolt historia av att ha vunnit ligan sju gånger och representerats av mängder av landslagsmän.
”Ciao grande Klas”
Klas Ingesson är en av dem. Han värvades 1998 från Bari och gjorde 64 seriematcher i den rödblå tröjan. 14 år har gått sedan Klas lämnade stan, men minnet av honom stannade kvar.
Efter svenskens bortgång prioriterade Serie B-tvåan bort övriga nyheter för att pryda sin hemsida med en femton år gammal bild på en snaggad kille. Han är fångad i luften, med halvöppen mun, fokuserade ögon, på väg att vinna en nickduell.
Rubriken lyder CIAO GRANDE KLAS.
När Sportbladet möter Gianluca Pagliuca på Bolognas träningsanläggning har mörkret fallit och Luca Ghelli åkt hem för dagen. Höstkylan kryper närmare.
Den förre landslagsmålvakten står vid klubbstugans entré, strax bredvid en elvamannamatta. Han berättar hur hela föreningen de senaste dagarna har hjälpts åt för att uppdatera sig på Klas kamp mot blodcancern.
Dödsbeskedet kom ändå oväntat. Pagliuca skakar på huvudet.
– Det kändes jättedåligt. Inte minst för att vi hade förstått det som att han mådde bättre. Sedan på slutet förstod vi att han hade slutat träna med laget och att han var jättesjuk. Jag reagerade väldigt starkt, det känns otroligt tråkigt, säger han.
Hur var Klas i omklädningsrummet?
– Han var en jättebra kille, ett solsken och en stor personlighet. Han var en väldigt bra människa. Han var en mycket bra spelare, men också en stor och tyst ledare.
Kärleksfull pik
I Sverige var Klas känd som en fysisk spelare med sämre teknik. Hur såg ni på honom?
– Vi kallade honom Skogshuggaren (Il Boscaiolo)...
Klas gillade aldrig det där smeknamnet, säger Pagliuca. Därför var det extra roligt att kalla honom så, som en ständig och kärleksfull pik.
Den förre målvakten rör sig oroligt under intervjun. Skiftar tyngd på fötterna. Ibland knyter han näven och använder den till att torka bort den fuktiga ögonvrån.
– Jag minns mitt första år i Bologna (1999), det var en bra säsong, säger 47-åringen och verkar inte märka att han hoppar två säsonger framåt i tiden i samma mening:
– Och när han spelade i Lecce (2001) tog jag en straff han sköt och han blev väldigt arg! De riskerade att åka ner i Serie B. Men sedan pratade vi så det var lugnt. Och Lecce klarade sig kvar.
”Vill säga många saker”
Snuset då?
– Just det, det minns jag! Jag kommer ihåg att båda i halvtid och efter middagen använde han det där. Jag frågade var det var. Han sa "för att inte röka tar jag det här i stället". Även när vi var på restaurang använde han det!
Provade du?
– Nej.
Samtalet böljar. Små minnen och stora ord blandas. Gianluca brett ler, slutar le, vaggar, skrattar till.
Anläggningen är nästan tom nu. Någon ur personalen passerar genom dörrarna, en bildörr slår igen bortifrån parkeringen, i övrigt är det tyst.
Gianluca Pagliuca blir allvarlig.
– Jag vill säga många saker till honom. Det här smärtar. Jag minns hans små barn, som måste vara stora nu. Jag lider med hans söner och hans fru.