”Jag måste ha ett jobb”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-04

Victoria Sandell Svensson om pengarna, pensionen – och det sista mästerskapet

HELSINGFORS. I dag kan allt vara över, Victoria Sandell Svensson står på sista steget till pensionen.

Vi insåg att det skulle ta tid att summera tretton år där Rånnaväg bytts mot Stockholm, lyckobehån ersatts av kaptensbindeln och den lilla landslagsdebutanten blivit den stora världsstjärnan.

Så vi gav det tretton minuter i en taxi.

På tretton år lär man sig saker om tiden.

Inför karriärens sista kvartsfinal vet Victoria Sandell Svensson hur långdragna intervjuer lätt blir, därför måste denna bli effektiv. Direkt när hon slår sig ner i taxin börjar tidsresan.

Vi gör det enkelt: hur började allt?

– Jag började med Gällstads killar som sexåring och Grönahögs tjejer när jag var sju. När jag var fjorton fick jag inte vara med killarna längre. Skittråkigt, jag blev ledsen då.

Karriären blåste igång när du som tjugoåring gick till Älvsjö. Hur var det?

– Jag hade sagt ”aldrig Stockholm!”. Det var för stort steg dit från lilla Rånnaväg med 380 invånare, fotbollsplaner och en tennisbana. Jag var rädd att flytta, men när erbjudanden kom var det bara från Stockholm.

Och mitt i allt kom landslaget.

– Ja, första matchen var före flytten, mot Italien nittisex. Jag spelade då i division ett – jag vet inte om någon annan landslagsspelare har gjort det – och allt gick mycket fortare än jag var van vid. Men jag kom in i det.

Hur var det att mästerskapsdebutera i EM året efter?

– Vi vann premiären mot Ryssland med två-ett, men jag var ung och orutinerad. Jag och Ljungberg var på topp och kallades ”smurfarna”, även om hon och Frida Östberg var kortare än mig. Nu är jag kortast i laget och den som alltid går först mot bollen på frisparkar, som kanonmat.

Du har blivit gammelsmurfen.

– Ja, precis.

Sedan Italienmatchen har du gjort 164 landskamper till. Vilket år gick allt som lättast för dig?

– Man kommer lätt till nolltre. Det var ju allt med målen jag gjorde i VM och femtontusen i Kungsan som tog emot när vi kom hem.

Vad har hänt med dig under de tretton åren i landslaget?

– Jag har mognat. Man har rest i snart hela världen och sett mycket... men mest fotbollsplaner. Och jag var mer skrockfull som ung. Skulle ha samma sportbehå när man spelade matcher. Och när jag tejpade fötterna skulle jag alltid tejpa högern före vänstern. Sån är jag inte nu.

Vilken del har du i damlandslagets historia?

– Inte en aning, det...

... projektet misslyckas.

Taxin bromsar, tretton minuter har gått, vi är vid ett finlandssvenskt äldre-boende. Medan Victoria hälsar på en skock tanter tänker jag på symboliken som föll: hur berättelsen skulle ha rört sig från landslagsdebuten till sista striden, samtidigt som bilfärden gick från spelarhotell till pensionärslägenheter.

Foton tas ändå, bakgrundsdamerna rör sig sävligt, men Victoria poserar tålmodigt.

På väg därifrån fångar jag upp tråden, för historien kan inte sluta så här. Det är hennes avskedsresa med landslaget, men inför kvartsfinalen mot Norge har hon ett steg kvar till pensionen. Därför måste intervjun fortsätta.

Din kropp verkar må perfekt. Du är inte gammal. Kan du inte vara schyst och ta ett par landslagsår till?

– Jag har opererat skenskidan, eller vad den heter. Hälsenorna har gett problem och jag har fått bristningar eftersom jag har korta muskler. Visst – peppar, peppar – nu mår jag jättebra, så jag kanske ska fortsätta... nej, jag skojar.

Många elitidrottare upplever en tomhet efter karriären.

– Det är både spännande och lite oroande att sluta, att inte vara med i omklädningssurret och att inte vardagligen spela fotboll. Och det som oroar mest: vad ska jag jobba med? Djurgården vill ha kvar mig på marknadssidan, men vi vet inte hur det blir med ekonomin.

Blir det något med ”KickVick”, det där fiket du vill öppna ihop med Kicki Bengtsson?

– Det hoppas jag, men det är mest en dröm. Det kostar. Men allvarligt talat skulle jag gärna vilja det, jag älskar att laga mat.

Men gör det då, du har väl en halvmiljon undanstoppad efter karriären?

– Nej, jag har ju inte det. Jag har inte ens ett skokontrakt i år. Jag är inte rik på fotbollen.

Va? Är det konstigt att vara så igenkänd, men samtidigt varken ha jobb eller pengar säkrade?

– Jag har lite pengar, men måste ha ett jobb. Jag har inga problem att stå på en scen, så jag tittar på att hålla föreläsningsprogram.

Hur blir du som fotbollspensionär: mycket mata duvor och äta bridgeblandning?

– Haha, säkert...

Vi är tillbaka. På hotellet, i elitfotbollen, i Norgeförberedelserna. Victoria Sandell Svensson har rört sig från knattefotboll till pensionärsliv på trekvart, men med ett ben ut ur bilen vill hon veta en sista detalj.

– När publiceras detta?

I morgon.

– Men är inte det för tidigt?

Kanske, men skulle ni åka ut mot Norge är det ju för sent.

– Hm... Men vi kommer ju inte förlora. Alltså vi kommer inte det.

Följ ämnen i artikeln