Fagerlund: Hjältarna satt där och undrade var det här ska sluta

Uppdaterad 2018-10-03 | Publicerad 2018-10-02

Har du ingen lust att spela för tränaren så spela för alla andra.

Men det var längesedan något mantra fungerade för Manchester United, så även ikväll mot Valencia.

På Old Trafford satt hjältar från svunna tider och undrade var det här egentligen ska sluta. I nuläget vet ingen.

En ring säger mer än tusen ord.

Det var en sådan de bildade, United-spelarna, strax innan avspark under tisdagskvällen. Helgens haveri mot ett knägående West Ham innehöll så lite vilja och jäkla anamma att få längre tvivlade på tesen att José Mourinho har tappat större delen av omklädningsrummet. Några har han säkert kvar på sin sida, men Paul Pogbas mördande blick på träningen förra veckan visar att det troligtvis finns fler fnurror på portugisens tråd än vad som kan redas ut.

Och om du inte längre spelar för din tränare, vem spelar du då för?

United var trögt – Valencia ettriga

När de röda djävlarna stod där i sin ring väcktes tanken att de möjligen hade bestämt sig för att strunta fullkomligt i det som inte fungerar. Spela för färgerna! Historien! Supportrarna! Eller spela för all del för dig själv, så länge det finns något form av hjärta inblandat.

45 minuter senare såg det mesta ut som ”vanligt”. David de Gea hade visserligen inte särskilt mycket att göra, men trots det kändes Valencia med Goncalo Guedes i spetsen mer ettriga. United var å sin sida trögt. Visst fanns det spelare som försökte – Marcus Rashford visade exempelvis goda tendenser – men det är som bekant oftast något som hackar i maskineriet.

Kanske är problemet att det finns ont om folk som kliver fram när man kör fast. Antonio Valencia är i alla fall inte den personen. Att kaptensbindeln pryder just hans arm är antagligen för att han har varit i klubben sedan 2009, inte för de fantastiska ledaregenskaperna. När han lämnade planen för pausvila undrade nog de flesta vad han ens gör i en startelva i den här formen.

Men det var givetvis inte bara (spelaren) Valencias fel att det stod 0–0 på tavlan i halvtid. Pogba, Romelu Lukaku och Alexis Sanchez lämnade mer att önska i offensiven. Inte ens Mourinhos kelgris Marouane Fellaini lyckades brösta en boll åt rätt håll.

Hjältarna på läktaren måste undra vad som händer...

Den andra halvleken var bättre, men det är tydligare än någonsin att Manchester Uniteds individuella kvaliteter inte räcker till för att stänga en match mot ett motstånd av Valencias kaliber på halvfart. Lämnades det spanska laget obevakat så var det antingen Guedes som sköt eller Michy Batshuayi som drog ett avslut över. De följde troligtvis sin matchplan precis så som det var tänkt och de gjorde det bra.

Lukaku sköt han också, flera gånger. Även Marcus Rashford. Men United får allt färre kvällar där marginaler finns på rätt sida, och om de inte gör det så lyckas man vinna på något annat sätt. Det som definierar en storklubb.

På Old Taffords läktare satt de som en gång härskade där. David Beckham, Gary Neville, Ryan Giggs. För varje legendar som zoomades in blev Uniteds situation än mer påtaglig.

David Beckham på läktaren.

Champions League-äventyret är självklart inte över för United än, gruppspelet har precis börjat. Men Valencia är en tuff konkurrent i gruppen – som i övrigt innehåller dominanta Juventus och slagpåsen Young Boys – och Marcelino och gänget återvänder till Spanien med vetskapen om att de nu sitter i förarposition i jakten på andraplatsen.

José Mourinho sitter däremot längst bak i bussen. Innan han försvinner långt bort från Old Trafford finns det inte mycket som talar för att United-spelarna presterar bättre än det här.