Bank: Djurgården får leva med att alla undrar om de ens kan vinna längre
AIK kom till derbyt efter en jobbig vecka. Djurgården kom till derbyt efter sex jobbiga år.
Veckan är över nu.
Åren kommer vi att prata vidare om ett tag till.
Den 19 september 2011 gick medborgarrörelsen Occupy Wall Street in i nästa fas, med protestmarscher längs med världskapitalismens huvudgata. Den 19 september 2011 möttes besökare på Copacabana i Rio av 594 sopkvastar, nedstuckna i sanden för att symbolisera behovet av att städa bort korruptionen bland de 594 ledamöterna i den brasilianska kongressen.
Och den 19 september 2011 vann Djurgården ett fotbollsderby.
Vad som hänt sedan dess? Inte så mycket.
USA har bytt president, men Wall Street slår börsrekord, Brasilien har bytt president men även den här är mitt i en korruptionsskandal.
Och Djurgården har bytt tränare, hemmaplan och varenda spelare, men de har fortfarande inte vunnit något mer derby.
Körde skallen i ett helt lag
Det här var bara ytterligare en kväll när vi tog oss genom stan för att testa livskraften hos det där spöket.
Statistik och sviter är till nittio procent inget att bry sig om, det är sånt som spelare struntar i. Man går ut till match, man gör vad man kan, man är i form eller ur form – och i princip ingenting av det styrs av saker som hände eller inte hände för tre, fyra eller femtio år sen.
De sista tio procenten känns så här.
Herregud, som Djurgården ville vinna här. Med sitt nya lag, sin nye tränare, sina stjärnköp och superettanfynd. Elliot Käck kom in på planen med plåster över sitt vänstra ögonbryn, Magnus Eriksson med plåster över sitt högra, de hade skallat ihop i en fotbollstennismatch på den avslutande träningen.
Här körde de skallen i ett helt lag.
Efter veckan som varit, med en matchfixningsskandal, ofrivilligt speluppehåll och en målvaktsreserv i derbyelvan ville AIK förstår hellre ha ordning än kaos.
De kröp ner i sin 5-3-2-defensiv, ställde sina vanliga krav på motståndaren.
Vill du spela bakom oss? Då måste du vara snabb. Vill du spela framför oss? Då måste du vara skicklig.
Djurgården ville inte det första, lyckades för sällan med det andra.
Och de där sakerna hängde ju ihop.
Fin grundtanke
Özcan Melkemichels grundtanke är fin, med tydliga linjer defensivt och en nästan helt fri fyra framåt, med platsbyten, överbelastningar och så. Men i och med att de nästan aldrig löpte in bakom eller slog en tidig boll (de har Kim Källström som quarterback) kunde AIK gå hem och ligga kompakt med sju-åtta spelare. Och när de väl låg där blev det mycket trängre för Djurgården att kombinera sig igenom.
De hotade helt enkelt för lite, och på för få sätt.
AIK? De hotade med Eero Markkanens fart i djupled.
Fniss.
Men faktum är att det var så de fick tag i matchen. De hade förlorat sin försvarschef när Per Karlsson drog en lårmuskel efter en kvart, tvingats skyffla om i backlinjen, bytt in Simon Thern och hunnit fundera på hur det skulle förändra matchen.
Innan de hunnit tänka tanken klart hade Thern gjort mål. Och det var alltså ett mål som kom till efter att Amin Affane slagit en tidig boll bakom Dif:s backlinje, att Eero Markkanen överraskat Dif:s mittbackar i djupled, och spelat fram Thern till 1–0.
AIK är inget sexigt lag den här våren, och undantaget Jesper Nyholms sublima panterglidande i backlinjen fanns inget sexigt här nu heller. De spelade ett derby utan offensiv fart på planen, balanserade lågt, gick över till ultradefensiv sista halvtimmen och…
…vann inte helt orättvist.
Större ambition
Djurgården spelade mer, hade större ambitioner, bättre sekvenser, allt det.
Men det var AIK (Stefan Ishizaki) som smartlurade sig till ett Markkanen-friläge i slutet av första halvlek. Det var AIK som borde fått straff när Jacob Une Larsson kapade Sauli Väisänen i början av andra. Och det var AIK som fick ut mest av vad de försökte göra.
Dessutom var bitarna som kunde varit osäkra i AIK – målvaktsvikarien Kenny Stamatopoulos, Nyholm i mitten – tryggast av alla.
Djurgården fick inte till något riktigt tungtryck mot dem förrän de satsade allt, för sent. Jesper Karlströms offensiva löpningar kom in efter en timme, Jonas Olsson skickades upp på topp för att kötta och bråka med allt med ett par minuter kvar (han hade, på stopptid, Dif:s enda riktiga kanonchans), till slut var till och med Andreas Isaksson uppe i straffområdet och härjade.
– Djurgården kan inte vinna! mässade AIK-klacken när den sista chansen runnit ut i inget.
Det är klart att de kan, men de har inte gjort det på sex år. Det var trafikstockning i stan före derbyt, efter firandet på Sergels torg. Sverige har vunnit fler VM-guld i hockey (två) än vad Dif vunnit derbyn sen 2011. Och då spelas det ändå – marginellt, men ändå – fler derbyn än hockey-VM.
Den här derbyförlusten kändes mer än många andra, eftersom det fanns så mycket större skäl att hoppas på något.
Djurgården borde varit bättre, på många sätt var de till och med det.
Men de kunde inte vinna. Tills de gör det får de leva med att alla undrar om de ens kan göra det längre.