Fagerlund: Watfords säsong började mot Arsenal

Uppdaterad 2019-09-16 | Publicerad 2019-09-15

WATFORD. ”Passion och en tät defensiv är nycklarna till framgång”, sade Quique Sanchez Flores inför återkomsten.

Mot Arsenal lyckades hans nygamla spelare tappa bort båda två inom loppet av 32 minuter.

Sedan klev Watford ut efter paus och visade att det minsann aldrig är för sent att börja leta.

Följ ämnen
Arsenal FC

Oj, vad han njöt där i solen, Quique. Eller ja, han fick insupa atmosfären på ett soldränkt Vicarage Road en liten stund utan huvudbry i alla fall. 

Det är omöjligt att betvivla spanjorens starka känslor för klubben. Leendet var stort när han återigen stod längs sidlinjen och bugade och bockade mot hemmapubliken som applåderade vilt kort innan avspark. Minnet efter stackars Javi Gracia verkade redan ha bleknat. 

Att det var ett misstag att redan låta Gracia bära hundhuvudet kan man fortfarande få tycka. Familjen Pozzos tålamod är inte stort, trots att detta har varit Watfords primära problem de senaste åren. De har glänst under våren eller hösten, hösten eller våren, men aldrig under en hel säsong. Det är skillnaden mellan att vara ett evigt mittenlag och ett lag som aspirerar på topp sex.

Visst hade de haft en del oflyt

Känslan var också att Watford hade haft ett fruktansvärt oflyt de inledande omgångarna. De har en gedigen trupp med några spelare som sticker ut (Gerard Deulofeu, för att nämna en) men med bjässen Troy Deeney skadad var det något som inte hade klickat i varken anfalls- eller försvarsspel. Som om en förbannelse hade sett till att ordna extra många snedsparkar eller avslut utanför målet. 

En förbannelse är kanske att ta i, men visst är det enkelt att trilla i ett hål som man sedan har svårt att ta sig upp ur. Precis det hände tjugo minuter in mot Arsenal. Unai Emery mönstrade en startelva som för en gångs skull innehöll Mesut Özil (även om man fick påminna sig själv om detta stora stunder under matchens gång).

Tysken var uppsatt som en sorts nummer tio, men det var ärligt talat svårt att sätta en konkret positionsstämpel på någon av Arsenal-spelarna inledningsvis. Dani Ceballos och Matteo Guendouzi bytte sida med varandra varannan minut. Pierre-Emerick Aubameyang drog sig långt utanför straffområdet, Özil och Ceballos skiftades om att vara uppe respektive nere… Utifrån upplevdes det hela som rätt rörigt och av Emerys gestikulerande att döma verkade han vara av samma åsikt.

Kolasinac med en urstark aktion

Ledningsmålet kom sig av en ilsken aktion av Sead Kolasinac som utnyttjade att Watford-spelarna hamnade på hälarna efter en frisparkssituation som viftades bort. Målmedvetet dundrade han framåt i planen som den tank han är och skickade vidare bollen till Aubameyang som utan större ansträngning sköt in 1–0. 

Ordet ”oförtjänt” är ett alldeles för slitet uttryck i fotbollssammanhang men med tanke på hemmalagets lovande start gick tankarna återigen till den där eventuella förbannelsen. 

Om det var Arsenal som fick ny energi av målet eller Watford som helt tappade sin är oklart men snart utökades siffrorna. Ett flipperaktigt anfall senare hade Aubameyang fått in en andra fullträff och stämningen på arenan var så där uppgivet irriterad som bara supportrar mitt i en orkanaktig motvind kan känna.

Måste ha pratat om sina framgångsnycklar

När den första halvleken blåstes av var Watford så djupt nere i skiten att en andra halvek verkade meningslös. Men Quique måste ha pratat passionerat om de där framgångsnycklarna i omklädningsrummet för när de gulsvarta spelarna klev ut igen var det som ett pånyttfött lag. 

De hade ingenting att förlora, vilket märktes. Ett mål i den 54:e minuten har väl sällan smakat så bra på Vicarage Road som när Tom Cleverley drog in reduceringen och just som Arsenal ändå såg ut att klara sig hävde någon den otrevliga besvärjelsen helt och hållet. Med knappt tio minuter kvar pekade Anthony Taylor på straffpunkten, arenan började puttra. När sedan Roberto Pereyra drog in kvitteringen kokade den över totalt.

Ett argument för Emery-Out-falangen

Arsenal gick på knäna de sista minuterna, och försökte främst se till att ens få med sig någon poäng hem till norra London. Så blev det till slut, men om krysset var början på Watfords säsong kan det väl användas som ännu ett argument för Emery-out-falangen.

Kanske är problemet den redan omnämnda förvirringen som ibland uppstår, när ingen ser ut att veta var den andre ska vara. Kanske beror dessa svackor på att Emery fortfarande inte verkar ha satt sin ”förstaelva”. Det är ett begrepp vars betydelse har blivit allt mindre med åren, i och med expanderade trupper, men det är ändå en frågeställning värd att lyftas.

Quique Sanchez Flores lyckades kanske inte täta till defensiven i sin återkomst, men passionen fanns där. En av två nycklar är mer än den här klubben har haft på länge. 

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.

Följ ämnen i artikeln