Bank: Det är svårt att möta Sverige i fotboll igen

...men anfallsfotboll får vi prata om en annan dag

KALININGRAD. Tillbaka till Ryssland, tillbaka till grunderna, tillbaka till ett försvarsspel att vara stolt över och ett mittbackspar att sjunga sånger om.

Anfallsfotboll får vi prata om en annan dag, först andas vi ut en smula.

Det är svårt att möta Sverige i fotboll igen.

Det var inte meningen, men det var fint.

När Ryssland–Sverige skulle sparka igång lyfte ett par hundra blodröda ballonger från en hjärtformation i mittcirkeln. Jag vill tänka att ett par av dem seglade hela vägen till Rosengård.

För svensk fotboll präglades den här dagen av förlust innan någon enda boll sparkats, landslaget sa att de ville hedra Labinot Harbuzi med en bra match. Resten ska ha fallit på någon form av trögfotad logistik eller paragrafrytteri, men det är som det är med det.

Mitt i sorgen spelades det ju fotboll, på det ryska sättet.

Här fanns eldkonstnärer och cheerleaders, björnar och kanoner, en mäktig miljardarena byggd på ett träsk i en exklav på andra sidan Östersjön och så världens längste man som rysk kapten. Storbildsskärmarna hälsade välkommen på tyska, ryska, portugisiska och svenska – så att alla skulle förstå: Ryssar och svenskar, de tyskspråkiga i gamla Königsberg och de brasilianska ryssarna Guilherme och Mário Fernandes. Rysk tv pumpade på med rapporter om hur Aleksandr Kokorin, 48 landskamper, och Pavel Mamajev, 15 landskamper, efter sitt stolkastande mot en regeringstjänsteman i Moskva låsts in i häkte i väntan på dom i december. De gamla polarna skyller på varandra, båda riskerar livstids avstängning från allt landslagsspel.

Välkommen till cirkusen.

Välkommen tillbaka till VM-landet, och – till en början – välkommen till ett svenskt landslag i VM-form.

Sverige var med

Sverige kom rätt in i den här kvällen. Ryssland försökte. De lät innermittfältaren Zobnin droppa ner bakom vänsterbacken Rausch, tryckte upp Mário Fernandes på andra sidan och försökte utnyttja hålet utanför Emil Forsberg.

Men Sverige var med, de gjorde tio kontrollerade minuter i början, kom rätt i presspelet och hade plus i de viktigaste defensiva duellerna. Andreas Granqvist sänkte Artjom Dzjuba, Robin Olsen fortsätter imponera med sina fötter, Sebastian Larsson satte exempel för ett konkret och riktat passningsspel, Victor Nilsson Lindelöf var precis sådär modig och konstruktiv som han ska och måste vara.

Det var frejdigt, fysiskt, fult emellanåt, ytterligare en riktig tävlingsmatch i Nations League. Efterhand blev de tekniska bristerna i det här svenska laget tydligare, och vi såg hur det ser ut när de gör det för enkelt för sig.

Uppspelen blev långa och höga, Isaac Kiese Thelin och Marcus Berg var inte nära att ens nå oavgjort i de där duellerna, och hela det svenska spelet blev baktungt. Sverige klarade inte att spela sig upp (Gustav Svensson har andra saker, men Oscar Hiljemarks spelkvalitéer är inte en av dem).

Men att tappa en match behöver inte vara ett problem om man har någon som vet hur man plockar upp den igen.

Välkommen tillbaka, Emil Forsberg.

Mini-Foppa visade sina fötter, Sverige hittade dem, och när Sverige började spela mot fötter istället för huvuden tog de över. Forsberg vandrade runt lite som han ville, dribblade och stickpassade och drev igång matchens bästa anfallsspel. De ryska spelarna hade inte så mycket annat än fult spel att ta till för att stoppa honom och… Vi har längtat efter det, vi behöver det, och om Marcus Berg hade varit mer i fas med sin fotboll hade de fått 1–0 med sig in i paus.

Alldeles oavsett var det en stabil, smart svensk insats mot ett Ryssland som sett ut som ett superlag de senaste månaderna.

Lindelöf och Granqvist dominerade

De blev i och för sig bättre i andra halvlek. Gazinski fick stundtals i det närmaste punktmarkera Forsberg, och Ryssland kunde trycka på med sin kraft och sitt numerärt överlägsna mittfält. Det säger en del om dem att de kunde pressa på som de gjorde, med ett men det säger ännu mer om Sveriges försvarsspel att det inte ledde någonstans.

Victor Nilsson Lindelöf var lysande, Andreas Granqvist var Rocky mot Drago-Dzjuba, och varenda svensk spelare gjorde sitt jobb – från den targetkrigande Kiese Thelin ner till bolltrygge Robin Olsen. Rysslands bästa chanser (de hade gjort arton mål på sina åtta senaste landskamper) kom när Olsen valde fel uppspel, och Dzjuba kunde nicka högt över, och på ett Kuzjajev-skott utifrån som Olsen tippade till hörna.

Särskilt snyggt var det inte mot slutet, men vem begär snyggt?

Just nu, just här, behövde det här laget hitta hem till sin försvarsstyrka från i somras – och till ett anfallsspel att tro på.

De fick det första, de fick en glittrande halvtimme, de fick ytterligare lite frågetecken att lägga på en besvärande stor Marcus Berg-hög, men de fick en tung poäng.

När cirkusen stängde tog vi med oss ett fenomenalt mittbackspar och en pånyttfödd Emil Forsberg med oss hem.

Sverige borde spela i Ryssland oftare.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.