I går sov Inter bort alla sina marginaler

Simon Bank

En europeisk kväll när allt gick som det skulle var undantagen intressantast.

Som att Cristiano Ronaldo kom hem.

Som att Zlatan Ibrahimovic kom bort.

Det finns miljöer det går att vara alldagligt sval i, och det finns miljöer där det är väldigt svårt.

Har man någon gång varit i Kadiköy en kväll när trummorna lyfter Sükrü Saraçoglu-stadion från marken vet man vilken sort den arenan är.

Jag undrar alltså vad Roberto Mancini trodde.

Inter var förstås svårt handikappat i går, med spelare avstängda (Maicon, Cruz, Burdisso, Cordoba) och skadade (Chivu, Materazzi), men den värsta skadan gav de sig själva.

Italienska topplag kan fortfarande dra ner tempot i Serie A-matcher mot bottenlag.

Då kan de vara skolgårdens tuffaste killar som gör som de vill.

Men, Mister, det går inte för sig i Kadiköy.

Medan Inter försökte spela kontrollfotboll sprang Fenerbahçe i åttor bakom dem, runt dem, förbi dem.

Redan efter en kvart kom jag på mig själv med att sitta och längta efter en Maicon-rush eller en Materazzi-smäll.

Vad som helst som kunnat väcka dem.

Sovande lag har inget att hämta mot Fener, för så bra är de på rätt kväll. Aziz Yildirim har handlat ihop ett mäktigt men märkligt lag åt Zico, i går skickade de ut sex brasilianska spelare från start.

Den brasilianska ryggraden gör att de kan slå Inter en bra kväll och förlora mot Istanbul Büyüksehir Belediyespor en dålig.

I går var det en väldigt bra kväll.

Zico såg ut som om han sovit i sin kavaj, men han coachade nyktert; övergav trebacks-experimentet från i lördags, släppte kanterna åt ytterbackarna och lät Deniz Baris slå följe med Dejan Stankovic.

Alex var magisk

Medan Stankovic anmäldes försvunnen – det hjälpte inte att låta honom byta kant – klev Fener-Alex in i strålkastarljuset och var så magisk som han kan vara emellanåt. Alex gjorde 19 mål från mittfältet i fjol, låg bakom ännu fler, och tillhör den där sortens spelregissörer som har både bomull och sten i sina fötter.

När yttrarna rörde sig in i planen fick Fener konstant numerära överlägen mot Cambiasso och Dacourt, som var för bleka för att ens försöka sparka sönder Alex rytm.

Fener spelade ut dem. Fullkomligt.

Alex förnedrade Maxwell med en söt liten överstegare och slog en Pirlo-passning rakt genom straffområdet, Deivid dunkade in den på volley och 1–0 var snälla små siffror för Inter.

Fener var bättre, starkare, smartare, mer rörligt. En bit in i andra halvlek avslutades ett anfall med ett inspel till Alex och Aurelio – de båda innermittfältarna hade plötsligt bytt plats med Kezmán och Deivid.

Matchen kunde slutat 3–0, utan vidare.

Inter satte Inter i problem

Inter har, som Inter brukar, satt Inter i problem direkt. Om ni undrar över Zlatan Ibrahimovic så kan jag tala om att han gjorde bra saker när han fick bollen, vilket var väldigt sällan.

I första halvlek hade han några växelspel med Suazo, men det var som att se Magic Johnson kasta gris med Gunnar Papphammar. I slutet av andra halvlek tappade han tålamodet och började vandra hemåt för att bygga anfallen, men då var både han och Inter långt borta ur matchen.

Om två veckor måste de slå PSV hemma på San Siro, för att slippa en europeisk mardröm. PSV är sönderköpt (igen) och Inter kommer att vinna, men det är alltid obehagligt för stora klubbar att spela utan marginaler.

I går sov Inter bort sina.

Jag laddade upp inför gårdagskvällen med ett målmontage från Manchester Uniteds egen tv-kanal.

Svepet innehöll enbart Cristiano Ronaldo-mål, ljudsatt med låten ”She’s a weapon”. Utöver att det var hysteriskt roligt så var det vältajmat.

Ronaldo kom hem till Lissabon i går, till sitt Sporting, och gjorde två saker:

1. Visade sin egen offensiva spets.

2. Dolde Uniteds offensiva trubbighet.

Sir Alex lag har bara vunnit tre av sina tretton senaste bortamatcher i Europa, och spelar fortfarande utan renodlade anfallare. Vore det inte för Ronaldo och Edwin van der Sar hade vi pratat om Izmailov, Liedson och en hel hoper röda frågetecken.

Nu pratar vi om Cristiano Ronaldo i stället. Om världens bästa överstegsfinter och ett modigt nickmål.

Ronaldo fick till och med applåder efter sitt 1–0-mål.

Sportings fans var stolta över pojken. Han förtjänade det.