Niva: Två poäng av sex? Allvarligt!?

Plötsligt kommer frågorna från förr rikoschetterande

LUBLIN. En straff fjuttade vi undan och en annan straff gav vi bort.

Typiskt Sverige, va?! Minns ni inte hur Ronnie Hellström dök över en boll i Mexico eller hur Staffan Tapper missade i Tyskland eller hur Olle Nordin frös ihop i Italien?

Nä, vi gör ju inte det.

I själva verket tror jag faktiskt att vi är förbi det nu.

När vi ställer vår egen blågula självbild framför spegeln och tittar på oss själva i ljuset av två försvunna poäng – vad är det då vi ser?

En vinnare?

Själv vet jag verkligen inte om det här ens är ett problem längre, men jag är ändå övertygad om att diskussionen kommer att fortsätta förfölja oss under väldigt lång tid framöver.

Hur kan vi släppa en straff i 91:a? För att det är sånt vi gör.

Under hela min uppväxt såg idén om den svenska idrottaren mer eller mindre likadan ut. Med undantag för någon Stenmark och någon Borg var vi en nation av förlorare. Bra på träning, personbästa i genrepet – men sämst när det gällde.

Bara sådan svensken var

Skidåkaren drabbades en förkylning samma morgon som det är dags för 15 kilometer klassiskt, och kom dessutom till start på felvallade skidor. Den uppjagade 1500-meterslöperskan krampade sig igenom försöksheatet, men var ändå ganska nöjd med en hedrande sjundeplats.

Fotbollen hade ingen särställning. Lyckades vi till sist krångla oss till ett mästerskap kunde man ge sig tusan på att vi klev åt sidan när beslutsamma skottar eller ystra costaricaner ville fram.

Det var sådan svensken var.

Lite för räddhågsen, lite för snäll, lite för medveten om hur kort avståndet egentligen är till ett nederlag.

På senare år tycker jag faktiskt att vi har hunnit ganska långt med att komma till rätta med det här – idrottspsykologiskt hävdar vi oss rätt väl i konkurrensen – men när det nu ser ut som det gör kommer ändå frågorna från förr rikoschetterande.

Två poäng av sex? Allvarligt?!

Skapar vi vinnare?

I väldigt hög utsträckning definieras fotbollen av förmågan att få med sig minst så många poäng som spelet berättigar till. Är man utspelad ska man ha en metod för att knipa åt sig en pinne, är matchen jämn ska man helst hitta ett sätt att vinna den ändå.

Så här långt in i EM är det just den här egenskapen som U21-landslaget har saknat. Vi har haft greppet om två matcher, vunnit noll.

Så pendeln slår, diskussionen svänger 180 grader jämfört med hur vi pratade när det grävdes guld i Tjeckien.

Hur är det egentligen med Håkan Ericson och hans ifrågasatta HRV-träning? Och hur är det med vår spelarutbildning? Har vi försatt oss i ett läge där vi producerar fotbollsgrabbar som behärskar tekniken och det smånätta passningsspelet, men som inte klarar av att reda ut en rejäl forcering?

Skapar vi egentligen några vinnare?

Själv tror jag ju inte att nyckeln ligger i att tillåta eller förbjuda tabeller för elvaåringar, utan att den kritiska perioden snarare ligger i skarven mellan junior- och seniorfotboll. Det är då spelarna måste utsättas för verkliga prövningar, och det är då de ska få verktygen att hantera dem.

Många bollar kommer gå stolpe-in

Hittills har det här mästerskapet genererat två ”syndabockar”, och det är uppenbart att både Linus Wahlqvist och Filip Dagerstål har haft högst konkret nytta av arbetet de bedrivit tillsammans med Norrköpings idrottspsykolog Daniel Ekvall.

Alltid fokus på nästkommande aktion, snarare än den föregående. Alltid fortsätta deltaga och bidra.

Frågar du Linus Wahlqvist – och det gjorde jag – så kan han se ett samband mellan att a-landslaget också börjat jobba med Ekvall och att Ola Toivonen gör halvplansmål på stopptid mot Frankrike.

Min förhoppning är att det är det som ger den rättvisa bilden här.

Det är Janne Andersson och två stopptidssegrar mot två EM-finalister på två månader. Det är U21-landslaget i Tjeckien och det är damlandslaget i Brasilien.

Ibland förlorar man – sådan förblir fotbollen – men så länge man bara klarar av att utföra den egna prestationen ordentligt kommer förvånansvärt många bollar visa sig gå stolpe-in.

Möjligheten större än risken

Jag tror att den svenska sämst-när-det-gäller-tiden är förbi. Jag tror på vårt idrottspsykologiska uppvaknande, och jag tror på att intresset runt Allsvenskan gör så att den utsätter våra mest löftesrika spelare för tillräckligt tuffa test.

Här och nu?

Trots två smällar på straffsnoken tror jag alltjämt att möjligheten att vi gör ett sent mål mot Slovakien är större än risken att vi släpper in det.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.