Bank: Snart kommer det vara riktigt otäckt att ha lillebror på besök
Ødegaard och Berge och en talangbank att bli avundsjuk på? Jo, men det är som det är med Sverige och Norge.
Det är inte spelarna vi är rädda för.
Vi fruktar vad Lars Lagerbäck kan få dem att göra.
Sverige mot Norge på Friends – då lät vi vår krönikör Simon Bank och vår systertidning Verdens Gang i Norges dito Knut Espen Sveegarden redogöra för Blågults respektive Norges chanser.
Fotnot: Den här texten skrevs först för publicering i norska VG.
Att bevaka landslagsfotboll är annorlunda, när man skriver om ett lands lag så finns det mängder av uppfattningar, men alla delar samma förhoppning: Heja Sverige, hoppas vi vinner.
För fyra år sedan skrev jag om en träningslandskamp mellan Norge och Sverige, med ingången att ”Norge kan bli ett bättre fotbollslag än Sverige”. Det var, så att säga, inte den mest välkomna ingången i ett rivalmöte. Men det var sant.
Sverige hade planat ut under Erik Hamrén och stod inför en generationsväxling som såg ut som permafrost. Norge sprakade av spännande framtidsprospekt – och sedan fick de en arkitekt som är expert på att ge form och riktning åt den sortens kvalitéer.
Inte riktigt färdigt
2019 ser jag ett Norge som fortfarande har alla möjligheter, men som inte är riktigt färdigbyggt.
Det finns tydliga Lagerbäck-ramar, samma gamla 4–4–2 som gillar att försvara utåt och stänga vägarna centralt, med fysik, men också med 500 passningar per match och spelare som kan dribbla och spela ett kollektivt, kvickt kontringsspel.
Om det där laget har en referensmatch så är det definitivt inte mötet med Sverige i våras, en undantagsmatch som levde sitt eget liv, med ett svajigt norskt försvarsspel och ett läckande svenskt försvar.
Det var inte Norge.
Min bild av Lagerbäcks Norge är det av en uppsjö superintressanta, unga spelare som fått ett ramverk som inte består av snömos och tvåhundra fysiologer, vadmuskelanalytiker och materialförvaltare.
Jag förstår att Lagerbäck blev imponerad när han inventerade beståndet av begåvningar i norsk fotboll, det blev jag också. Sander Berge är en norsk och yngre Albin Ekdal, med fina bollvinnaregenskaper och ett steg som är snabbare än det ser ut. Kristoffer Ajer kan bli något. Martin Ødegaard gör att kontringsspelet kan gå efter marken i stället för tio meter upp i luften. Joshua King har börjat leva upp till något slags potential.
Kan fortfarande gå om
Be mig använda ett adjektiv för att beskriva Norges landslag 2019 så skulle jag använda ”spännande”.
Och nej, det kommer verkligen inte naturligt.
Fyra år efter att jag skrev att Norge kan bli ett bättre fotbollslag än Sverige så har Norge fortfarande inte blivit ett bättre fotbollslag än Sverige. Men de kan fortfarande bli det.
Det finns kvalitéer, det finns talang, det finns fler konstruktiva egenskaper än på evigheter, och det finns en tränare som vet hur man organiserar kollektiv.
På minussidan finns o-Lagerbäckskt blinda fläckar. Kaosmatchen mot Sverige, försvarsspelet på fasta situationer i vissa matcher. Det är tung motbevisning mot argument om att Norge skulle vara ett färdigt lag redan nu.
Mycket har redan hänt
Från en svensk horisont kan man se att saker händer, att mycket redan hänt, att det kanske finns ett europeiskt andradivisionslag runt nästa sväng och att den traditionella bilden av Flo-uppspelet och dataprogramsfotboll alltmer försvinner som en gummistövelklädd prick i backspegeln.
Någon gång ganska snart kommer det kanske att vara riktigt otäckt att ha lillebror på besök, redan nu är det obekvämt att ha Lars Lagerbäck på andra sidan.
Norge kan bli bättre än Sverige, det skulle förvåna mig mycket om de skulle kommit så långt redan nu.
