Franska stjärnvärvningarna möts i derbyt
Publicerad 2019-09-01
De växte upp på varsin sida om Paris, några enstaka mil ifrån varandra.
På söndag möts Tanguy Ndombélé och Nicolas Pépé på en arena i norra London.
Båda formade av det franska samhället – och båda sina respektive klubbars dyraste värvningar.
Franskan är, näst efter engelskan, det vanligast förekommande språket på Arsenals träningsanläggning i Colney, även om spanskan har utmanat rejält den senaste tiden.
Det känns på många sätt naturligt, inte minst efter Arsène Wengers 22 år i klubben. Tränaren förde dit en drös franska spelare genom åren, där en del av dem i dag räknas till de allra största.
En av Unai Emerys första värvningar var Matteo Guendouzi. 20-åringen föddes i förorten Poissy som ligger omkring två mil från Paris stadskärna och inledde sin karriär i PSG:s akademi. Tack vare franskan, som talas av spelare som Pierre-Emerick Aubameyang, Alexandre Lacazette och fram tills nyligen Laurent Koscielny, kunde nyförvärvet smälta in i gruppen problemfritt.
Började som målvakt
Under sommaren anlände ytterligare en franskinfluerad kille till klubben. Nicolas Pépé må representera det ivorianska landslaget men han är född och uppvuxen i Mantes-la-Jolie, ett samhälle fem mil utanför Paris.
I närmare ett årtionde höll Pépé till i Paris Solitaires-Est och hade bland annat Georges-Kevin Nkoudou och Cheick Keita som lagkamrater. I dag ses han som en ytter men tidigt i karriären var det målvaktspositionen som gällde.
– Pépé var en grym målvakt, berättar Yosry Braik, som konkurrerade om platsen som förstekeeper, för Daily Mail.
– Han hade en förmåga att veta vad anfallaren skulle göra, eftersom det även bodde en målskytt inom honom.
Efter en flytt till Poitiers tog karriären fart, först i Angers och sedermera Lille. Därefter betalade Arsenal hela 858 miljoner kronor för att knyta till sig honom.
– Han var en sån som arbetade i det tysta. Han arbetade väldigt, väldigt hårt och förtjänar all framgång, säger Yosry Braik.
”För Tanguy var fotbollen livet”
Innan Pépé anlände till Premier League hade Tanguy Ndombélé fått bära kronan som den dyraste franska värvningen den sommaren. De 670 miljoner kronor som 22-åringen kostade är relativt långt ifrån den högsta övergångssumman som har skådats. Nu gällde det dock Tottenham, en klubb som har gjort sig känd för att inte öppna plånboken i onödan.
I Ndombélés nuvarande familjhem i Ballainvilliers (han växte upp Epinay-sous-Senart, söder om Paris) trängs Lyon-muggar med franska landslagströjor och shotglas inhandlade i London.
– Han var väldigt liten när han började spela, berättar mamma Blandine.
– Han lekte spelare, domare, journalist, kommentator... För Tanguy var fotboll livet. Redan vid fyra års ålder kunde han alla namn.
Står familjen nära
Ndombélé är inget stort namn i sina gamla kvarter, trots att han numera är Tottenhams dyraste värvning genom tiderna. Han har alltid hållit en låg profil, nobbades av ett flertal klubbar som ung och hade dessutom en del viktproblem (”Han åt allt”, har systern Annette berättat).
Brodern Daniel valde att flytta med mittfältaren till London. Syskonen, som inkluderar en tredje broder Bosso, står varandra extremt nära. De planerar att åka till The Emirates på söndag, förutsatt att Tanguy hinner bli skadefri.
Med sig i bagaget kommer mamma Blandine ha ”pondu”, en kongolesisk maträtt gjord på krossade cassavalöv.
– Jag tog med mig pondu till Lyon, när han spelade där, och jag kommer ta med mig pondu till England, tillägger hon bestämt.
Bereder vägen för ungdomar
Kylian Mbappé, Paul Pogba, N’Golo Kanté, Tanguy Ndombélé, Nicolas Pépé... Vad betyder det för Paris och förstäderna med omnejd att ständigt lyckas få fram nya talanger?
Fifas solidaritetsersättning på fem procent, som innebär att de klubbar som har tränat en spelare mellan åldrarna 12–23 får utbetalningar, har kommit väl till pass för Solitaires.
De närmare 4,3 miljoner kronor, som Pépés övergång till Arsenal innebar för den lilla klubben, har använts för att rusta upp arenan.
– Den var väldigt sliten, som barn brukade vi spela på stenunderlag, säger Yosry Braik, målvaktskonkurrenten.
– Det var därför som jag, Pépé och många andra målvakter brukade spela i långbyxor. Klubben gav oss dem för att vi inte skulle skadas när vi slängde oss.
Braik försöker förklara vad fotbollen innebär för honom och människorna i hans område:
– Fotboll är vår enda väg härifrån, om man vill lyckas i livet. Här exempelvis, i det 19:e distriktet, har familjer inte speciellt mycket pengar men de har tillräckligt och de har framför allt aktiviteter. Som fotbollen.