Bank: Sverige har en speciell relation till Thailand

NICE. Vi har en bra chans att vinna, sa förbundskapten Gerhardsson. Noggrant positionsspel är viktigt, sa lagkapten Seger.

Lägg av, säger jag.

Det enda som är svårt i dag blir att inte göra det för svårt för sig.

Dagen före en promenadmatch, tre år efter en match som handlade om… ja, bilreklam, tror jag.

2016 satt vi på just den här arenan, i just det här pressrummet, och hörde Zlatan Ibrahimovic avslöja att hans landslagskarriär var över. 2019 sitter vi här och lyssnar på när Caroline Seger pratar om jämställdhet och positionsspel.

Historia, alltså, den skrivs på olika sätt.

Det här är ett VM som kommer att betyda oerhört mycket, även om det inte kommer att avgöra något alls (man kan inte stoppa den här utvecklingen, ens om man vill), och i dag ska Sverige ta ett steg till in i turneringen.

Rivieran badar i sol, det är 30 grader varmt. Jag har aldrig lärt mig vad de olika vindarna här nere heter – vad som skiljer levanten från sirockon eller mistralen från sirockon – men den här helgen är det varmt i luften också.

I normala fall hade det varit en fin tabloidvinkel: HELVETESVÄRMEN SOM HOTAR SVERIGE.

Men vi är inte debila.

I går strosade Magdalena Eriksson, Hanna Glas och Caroline Seger runt i solskenet på Allianz Riviera, de mötte ungefär samma ickemotstånd som USA gjorde när de spelade sin VM-premiär. Den som vill skrämma fram hot inför en match mot Thailand 2019 får jobba väldigt, väldigt hårt. Fotbollen utvecklas, där som överallt annars, men de har långt kvar upp till andra nationer som har strukturer, kunnande och erfarenheter som fotbollsnationer. Det var märkligt att se premiären mot USA, inte för att de förlorade eller ens för att de förlorade stort. Det kan lag göra. Det som var speciellt där var att de knappt ens förstått grunderna, att adrenalindopade amerikanskor kunde promenera in i offensivt straffområde utan att ens bli tacklade.

Handlar om att övertyga

Sverige kommer att vinna, de borde vinna stort.

Men jag förstår ju att det inte är så de försöker tänka själva.

När Peter Gerhardsson pratar om att höja effektiviteten, om saker hans lag måste förbättra i VM, eller när Caroline Seger säger att ”det kommer att krävas mycket av oss”, så är det saker de måste säga, saker de måste intala sig själva.

Fobollsspelare måste tänka på sitt jobb för att kunna göra sitt jobb, de kan inte fundera över vad som väntar 90 minuter fram. Det kan vara ganska svårt att spela lätta matcher, spelare som känner att det är enkelt att göra mål kan göra det väldigt svårt för sig. De kan bli självupptagna, bekväma, okoncentrerade, vi har sett det hundra gånger.

Jobbet måste göras, och den här gången handlar det inte bara om att vinna – utan om att övertyga.

En av de intressantaste tendenserna så här långt i VM är hur stor del av anfallsspelet, för snart sagt alla lag, som gått via kanterna.

– En del anfaller med inlägg mot huvudstarka spelare. Vi använder inte ens ordet inlägg, vi pratar om ”inspel”, vi vill kunna spela till någon, nickade Peter Gerhardsson i går.

Mot Chile gav det alldeles för lite, det var slående hur lite närvaro Sverige hade alla de gånger (sexton, enligt förbundskaptenen) som de fick in bollen i det som på analytikerspråk kallas golden zone, området centralt utanför målområdet. Kosovare Asllanis mål – det som kom när Sverige gått över till två direkta anfallare i Anna Anvegård och Madelen Janogy – var ett undantag. Sofia Jakobsson kom inte loss, inte Fridolina Rolfö heller, Stina Blackstenius verkade fastlåst i något slags matchplanstänk om att söka sig utåt för att underlätta uppspel, istället för att jaga mot mål.

En speciell relation till Thailand

Chile var en premiär, USA i nästa match är en stentuff gruppfinal mot världsmästarna. Associationer kring ”Thailand”? Semester.

Sverige har en speciell relation till Thailand, sedan många år. Vi åker dit på semester, förförs av väder och vänlighet. En snabbgallup i det svenska laget här visar att väldigt många besökt Thailand för att sola och semestra, men att nästan ingen kan namnet på en enda thailändsk spelare.

När två olika världar krockar på en fotbollsplan kan vi kräva ett mer direkt anfallsspel, fler spelare som vågar bestämma sig för något i straffområdet, fler kreativa lösningar där det är som trängst. Det pratas förstås mycket om Madelen Janogy, utöver hennes fenomenala mål så tror jag att det beror på att hon visade något som saknats så långt i matchen. Men de var fler som kom in och bidrog med riktning. Lina Hurtig tog med sig bollen fram och utmanade, Anna Anvegård är den mest konkret löpande anfallare vi har.

Det här är en match när de har alla chanser i världen att bygga vidare på det.

På torsdag möter Sverige världsmästarna. Att de inte möter så mycket till försvar i eftermiddag vet de om, men de vet lika mycket om nästa match: De vill inte möta USA utan att ha känt att deras anfallsspel har en riktning.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM