Bank: Vad var det här för något, Sverige?
DOETINCHEM. 2–3 mot Italien, en förlust för historieböckerna och en match att glömma redan nu.
Festen kan fortfarande ta fart.
Nu vet vi att Sverige har en fest att avsluta på vägen dit.
Men vad var det här?
Utöver ytterligare en blöt, grå dag i Nederländerna, mer än en kväll till när matcharrangemanget visade att det här med kvinnors fotboll är något som Uefa planerar på fikapauserna mellan allt viktigt arbete?
Sverige skulle slåss för en gruppseger och Danmark i kvartsfinal, men framför allt skulle de testa lite nytt och annat för att försöka hitta något annat än kontringsspel och blockförsvar.
Det var ju ett finfint tillfälle att göra just det. Ingen hotande katastrof (Tyskland skulle förstås vifta bort Ryssland), och Italien på andra sidan, det där laget man slagit sju gånger i rad utan att svettas, och som redan löst enkel biljett hem till Fiumicino.
Röda bockar bakom alla test
Så Pia Sundhage skyfflade om. Nilla Fischer fick vila, medan Magdalena Eriksson fick bli långbollsleverantör från mittbacksplats. Elin Rubensson fick vikariera som högerback i en chans att ta en vänsterbacksplats till slutspelet. Och Hanna Folkesson skulle ge en offensiv innermittfältsspets som Lisa Dahlkvist inte riktigt erbjuder.
Efter en kvart eller så kunde vi sätta röda bockar bakom precis vartenda test.
Sverige försökte spela bättre än man gjort – och såg att man kanske helt enkelt inte ska tro att man är bättre än man är.
Sverige bytte för att få bättre anfallsspel, men stod här med ett sämre försvarsspel.
De bjöd upp mer än i någon match tidigare, släppte den kompakta spelidén och drog isär laget istället. Och då såg vi alla det här lagets brister i grått, nederlänskt blixtljus.
Italiens spelare var ju skickligare, bolltryggare, effektivare och smartare. Det var le Azzurre som satte ihop passningssekvenser, etablerade spel, hotade med sin kantfart och hotade framför mål. Hanna Folkesson och Caroline Seger fick för stora ytor att täcka och fick inte grepp, den svenska backlinjen var utdragen som Tord Grips dragspel, och i avsaknad av organisation rasade de individuella dominobrickorna en efter en.
Som om de precis träffat varandra
Magdalena Eriksson och Linda Sembrandt spelade som om de träffat varandra första gången en kvart före avspark, Rubensson fattade horribla felbeslut, Hanna Folkesson trampade luft.
En upprepad tes: Det här är ett lag som är ganska dåligt på att vara bra, men som lärt sig att vara väldigt bra på att vara ett dåligt lag.
När den förtjusande lat-briljanta Barbara Bonansea (Serie A:s bäste spelare i fjol) dansat runt tillräckligt, Daniela Sabatino gjort två mål och bara en perfekt Schelin-straff höll Sverige kvar i matchen hade Pia Sundhage fått nog.
In med Lisa Dahlvist bredvid Folkesson, in med Fridolina Rolfö uppe hos Blackstenius, ut med Lotta Schelin till höger igen.
Det gjorde anfallssamarbetet bättre (Rolfö behövde bara en minut på sig för att spela fram Blackstenius till 2–2), men den stora förändringen fanns i spelidén.
Andra halvlek var det tillbaka till två kompakta block, tätat mittfält, grepp om Italiens alla försök. Och vi ska förstås inte övervärdera ett övertag mot ett av EM:s sämsta lag, men här forsade ändå Blackstenius fram med den där målstyrda övertygelsen, här presenterade Fridolina Rolfö tunga argument för en startplats framöver, och framför allt klev Lisa Dahlkvist in och stoppade matchen i sin lilla innerficka.
Det var inte lysande, men det var i alla fall en väl genomförd halvlek i 40 minuter. Sedan slank Cristiani Girelli igenom, gjorde 3–2 och ordnade en historisk förlust för Sverige och ett passande avslut för den ikoniska Melania Gabbiadinis landslagskarriär. Ett missat uppspel från Magdalena Eriksson, en frånåkt Rubensson igen, och avslut i öppet mål.
Vad var det här, Sverige?
Går att glömma – snabbt
Det enda de har att glädja sig åt när de står här inne med sina blöta tröjor och stukade självförtroenden är att det här är en match som går att glömma, snabbt.
Nu väntar en kvartsfinal mot hemmanationen, på ett utsålt De Vijverberg här i Doetchinghem. Holland har utvecklats enormt jämfört med det sterila långbollslag de var i VM för två år sedan, förbundet visade sina ambitioner när de kickade Arjan van der Laan i vintras, laget har svarat upp mot kraven så här långt i EM och bjudit hemmafansen på fotbollsfest.
Sverige kommer att ställas mot orange kvalité, mot ett flödande 4-3-3 och en av turneringens intressantaste spelare i Shanice Janice van de Sanden (a girl so nice they named her twice).
En annan värld, en annan nivå. Och kanske passar det Sverige bättre att tvingas till den där ödmjukheten som finns på ruta ett.
Det här passade ju inte alls. Det här var bara väldigt, väldigt blekt.
Sverige möter Nederländerna i kvartsfinal på lördag, 18.00 (SVT).