I stället höll de tyst och framstod som fjantiga
Simon Bank om Lindelöfs och Olsens bojkott mot medierna
Landslaget tar ny fart mot en höst då de ska återvinna allas förtroende.
Se där, här sitter grabbarna som ska lyfta svensk fotboll mot framtiden.
(Och suckar).
Klackarna i taket.
Inför en kompakt landslagssamling, med en enda ordentlig träning inför avresan till Kaliningrad-exklaven, satte sig Sveriges två största landslagsaktiva fotbollsstjärnor framför pressen för att berätta om sina liv.
Eller så gjorde de det mest för att de måste.
Robin Olsen och Victor Nilsson Lindelöf har det gemensamt att de spelar i några av världens största klubbar, att de är bärande väggar i ett landslag som spelade kvartsfinal i VM i somras. De har dessutom också samma agent i Hasan Cetinkaya, och de har sagt som precis alla säger: det finns inget finare än att representera sitt land.
Men senast ville de inte säga något till sina supportrar när de spelade för Sverige. I ett lag som gjort kollektivism och engagemang till en konkurrensfördel satte de sig bakom en bänk och suckade.
– Under VM gjorde jag lite mindre media för jag ville koncentrera mig på fotbollen, det är mitt svar. Det är inget nytt. Det är så jag fungerar, och det fungerar bra för mig. Jag tycker att folk gjort det större än det är, pustade Victor.
– Jag bytte klubb i somras, det var första samlingen efter det. Så klart visste jag om att de flesta frågorna skulle handla om klubben, och jag ville fokusera på landslaget till 120 procent. Därför valde jag att fokusera på matcherna, suckade Robin.
Fenomenalt usel journalistik
De läser, liksom alla världens fotbollsspelare, inte det som skrivs om dem, men av allt att döma – jag spekulerar här, det blir så när människor inte pratar – har de varit lite sura på att svenska tidningar citerade löst Twitterfolk som sågade deras klubblagsinsatser under säsongsupptakten.
Och det förstår man ju.
Att, för att ta ett exempel, göra rubrik av vad en anonym spansk radiojournalist Twitter-tycker om en landskamp mellan Belgien och Island, är ju fenomenalt usel journalistik. Men usel journalistik är också journalistik, och jag förstår inte hur en professionell fotbollsspelare kan låta sådant tränga in i det där som Victor Nilsson Lindelöf kallar ”bubbla”.
Han är ju både smart och älskvärd. Han och Olsen hade kunnat prata och ifrågasätta, då hade de fått respekt och stöd och sympatier.
I stället höll de tyst och framstod som fjantiga, lättstötta, småaktiga.
Men nu pratar de igen, nu gjorde de det där podiet som stått tomt sedan Zlatan Ibrahimovic satt där. ”Inget dramatiskt” meddelade landslagsledningen. ”I think nothing happened” på ren lagerbäckska. Och sen fick vi en av de mer bisarra landslagspresskonferenser jag upplevt: utan frågor om deras klubblag (fast Robin Olsen sken upp när han pratade om sin fantastiska upplevelse i Roma), utan synpunkter på anklagelserna mot Cristiano Ronaldo (”jag är inte rätt person att kommentera det” sa en professionell fotbollsspelare med mer insyn i den världens kultur än ganska många av dem som ändå kunnat formulera något om något om världens bäste fotbollsspelare). Det suckades och tjostades, det pratades om bubblor som tydligen är alldeles för sköra för att man ska kunna ställa sig inför sina supportrar och säga ”jag är sjukt besviken för att vi förlorade”. Vad är ni rädda för? Var har allt självförtroende tagit vägen?
Bland det viktigaste
Jag vet inte vad spanska radiojournalister tycker om det, men det ger sig väl. Jag vet däremot att både Lindelöf och Olsen har skaffat sig en hel del erfarenhet den här hösten. De vet hur det är att spela under tränare som är ett snedsteg från sparken. De vet hur det känns när det blåser i Manchester eller Rom.
Och de är bland det viktigaste vi har inför en resa i östled.
Jag förväntar mig inga revolutioner den här gången, det hinns helt enkelt inte med. Experimenten får vänta till träningsmatchen mot Slovakien nästa vecka, nu handlar det om att gräva fram poäng mot ett formtoppat, extatiskt och återuppståndet ryskt landslag.
Albin Ekdal har precis blivit pappa, Pontus Jansson och hans Åsa går snart in på övertid, och förbundskaptenen Janne Anderssons utmaning handlar om att blåsa in luft i ballongen som sprack på ett par turkiska kalabalikminuter senast.
– Jag är spänd av förväntan. Det känns jättespännande, säger han.
Nu måste han få alla andra att känna samma sak.
Robin Olsen har hamnat i en miljö som ställer större krav på hans spel med fötterna, och jag tycker redan att det märks att han förbättrat den delen av sitt spel. Victor Nilsson Lindelöf har spelat ett år i en extremt påpassad miljö, om han inte kraschar så kommer han att komma ut starkare och bygga vidare på alla de där kvalitéerna han har.
Jag är spänd av förväntan inför att se dem brottas med Artjom Dzjuba och de andra ryssarna.
Vem vet, kanske kan de till och med säga ett par ord om det efteråt.