Landslaget som förlorar sitt land

"Vårt folk är sårat på alla håll"

Kyrkorna brinner, tårarna rinner och folket försvinner.

Ändå måste fotbollarna rulla vidare.
Assyrierna håller på att utkämpa två stora strider.

Den ena handlar om överlevnad.

Den andra handlar också om överlevnad.

In English

Stadion är tom på assyrier. Platsen står öde. Vinden blåser så våldsamt att kylan biter. Ingen är här. Det är inte så konstigt – Assyriska FF har varken träning eller match i dag. Ändå finns en parallell att dra, en koppling som sträcker sig från trygga Sverige till infernots Irak.

För första gången på nästan 2000 år har kyrkklockorna slutat ringa i Nineve. Staden är tom på assyrier. Platsen står öde. Ondskans vindar blåser så våldsamt att förintelsens kyla börjar bita. Människorna har tvingats välja mellan att fly, konvertera till islam – eller dö.

Det som en gång hette Assyrien? Nu finns egentligen bara det som i fyrtio år hetat Assyriska och fungerat som det statslösa folkets fotbollslandslag.

Den här hösten håller assyrierna på att utkämpa två strider. Båda handlar om överlevnad. Det skiljer drygt 300 mil mellan Södertälje och Nineve – assyriernas nya och gamla huvudstad – men det finns ingen skillnad på detta klubblag och folkslag.

Tiden gör saker med verkligheten, tiden förändrar världen. En gång i tiden var Assyriska FF ett fotbollslag på uppgång, en dansande debutant i fotbollens finrum som tänkte uppröra, beröra och förföra.

Bethnahrin Barqasho har varit supporter sedan barnsben. Hon har hängt med sedan tiderna på gamla Bårsta IP, där Assyriska pendlade mellan att klä av IFK Göteborg med 4-0 efter sjutton minuter och att förlora mot Enköping med uddamålet.

– Det här är vårt landslag, det symboliserar vårt land. Klubben har sammanfört vårt folk och fått assyrier världen över att skratta, gråta och andas Assyriska. Så är det fortfarande – men någonting har förändrats.

Det har det sannerligen gjort. 2005 var året då Assyriska klampade in på den allsvenska festen som ett trixande, blixtrande busfrö. Klubben växte sig så stor att Fifas officiella hemsida och en japansk tidning skrev om hur det första invandrarlaget i svensk elitfotboll skimrade i rampljuset – och i Turkiet kunde inte dr Mehmet Celik hålla igen sitt raseri i en tv-studio.

– De heter Assyriska! De ska lansera namnet över hela världen!

Hans röst var glödande och intensiv och det var lätt att förstå varför. Assyriska spelade visserligen sina matcher i en svensk fotbollsserie, men verkade ta större strider utanför planen och bortom landets gränser.

När laget välkomnade Halmstad i sin hemmapremiär bar spelarna svarta sorgband för att hedra en halv miljon offer på 90-årsdagen. Klubben var ju folkets röst, och rösten höjdes för att få ett folkmord i Turkiet erkänt. Det var öronbedövande för nationalister som dr Celik.

Det har gått tio år sedan Assyriska stormade mot Allsvenskan. Tiden förändrar världen. Tiden gör saker med verkligheten.

Den här säsongen har varit motig, märklig, misslyckad. De sex första omgångarna uppträdde Assyriska som en toppkandidat. Man forsade fram med fantasi och finess, målades upp som Superettans offensivt bästa lag – men bollen vägrade gå in och poängtappen blev fler och grövre.

Tränare Azrudin Valentic sparkades, erfarne Sören Åkeby har tagit över. Det spelar ingen större roll.

Assyriska ligger sist i serien och står fortfarande utan seger på Södertälje Fotbollsarena – men förlusten i hemlandet är värre än förlusterna på hemmaplan. Den prisbelönte journalisten Nuri Kino, själv assyrier, förklarar:

– Vårt folk – assyrier, även kallade syrianer och kaldéer – och även yezidier, var tidigare i majoritet på Nineveslätten som nu tömts på sin befolkning. Våra kyrkor är förstörda, våra kvinnor och barn kidnappas. Det får vara nog. Världen måste öppna ögonen.

Hur allvarlig är situationen?

– Alarmerande.

Hammarby-spelarna visade stöd

Medan Assyriska Riksförbundet arbetat aktivt för att skapa opinion kring assyriernas svåra situation driver Kino den globala kampanjen ”A Demand for Action”. Han arbetar tillsammans med medlemmar i 15 länder för att få flyktingar skyddade.

Kino gör sitt bästa för att få världen att agera. Det gör klubbens supportrar också.

För några veckor sedan åkte Assyriska upp till huvudstaden för att möta Hammarby på Tele2 Arena. Supportrarna bar tröjor med den arabiska bokstaven ”N”, samma bokstav som terrororganisationen IS målat på de kristnas husfasader i Irak, likt nazisterna gjorde med judarna under förintelsen. ”N” står för ”nasrany” och betyder kristna.

Kino berättar om en reaktion på läktararrangemanget:

– Prästen Ashur Elkhouri publicerade en bild på sig själv där han böjer huvudet för sitt landslag för det man gjorde under Hammarby-matchen. En präst ska egentligen bara böja huvudet för Gud, så bevisligen var känslorna väldigt starka. Själv var jag på ett möte i en kyrka i Los Angeles när matchen spelades, och supportrarnas aktion fick många i kyrkan att gråta.

Under uppvärmningen stod fyra assyrier och förberedde sig för match mot sin moderklubb. De kommer från Assyriska. De spelar i Hammarby. Stefan Batan, Nahir Besara, Andreas Haddad och Kennedy Bakircioglu bar vita t-shirts med tydligt budskap på framsidan: Ett arabiskt ”N”. Sedan tryckte Kennedy in ledningsmålet på frispark och vägrade fira.

När inget talade för poäng kvitterade Assyriska och avslutade matchen med en man mer. På tilläggstid lyfte assyriern Mattias Genc och mötte ett inlägg med pannan, men träffade undersidan av ribban. Det var säsongen i ett nötskal, en sekvens av frustrerande symbolik. Likadant såg det ju ut hemma mot Östersund när Fredrik Holster träffade samma trävirke i samma minut. Likadant var det senast när AFF hade två ramträffar i uddamålsförlusten mot Degerfors.

Spelarens syssling halshuggen

Lagkapten David Durmaz försöker sätta fingret på problemet. Han var med och spelade upp Assyriska till Allsvenskan och menar att klubben hade en helt annan anda för tio år sedan. Då var kortpassningarna lite finare, skärpan lite vassare, organisationen lite proffsigare. Nu skapar man chanser utan att få utdelning, nu måste man vända på steken som en enad klubb. Men vid sidan av det sportsliga?

– På väg till senaste matchen mot Degerfors tog vår mittfältare George Makdessi fram mobilen och visade mig ett Youtube-klipp. Hans egen syssling, med samma efternamn, ligger helt utmattad och skottskadad i en säng. IS-flaggan syns och någon frågar honom på arabiska vad han heter, vilken armé han är officerare för… Efter en stund tog klippet slut. George berättade då att mannens pappa fått foton skickade till sig bara några dagar senare. De föreställer mannen som låg i sängen. Han är halshuggen.

Durmaz känner sig så maktlös att han börjat tänka i drastiska banor. Försvararen vill försvara sitt folk.

– Nu deltar jag i demonstrationer och donerar pengar, men vore det inte för att jag hade familj och ett ansvar… Jag vet att verkligheten inte är så enkel, men tanken slår mig att bara åka ner dit och hjälpa mitt folk, bara hjälpa. Situationen är…

Han gör en paus, anstränger sig för att hitta det träffsäkraste ordet.

– …alarmerande.

Lagkaptenen får ett speciellt djup i rösten när han tar till orda igen:

– Hade allt flutit på rent sportsligt så hade folket haft någonting att glädjas åt, men nu bidrar inte ens laget med något positivt. Vårt folk är sårat på alla håll. Som supporter kommer man till arenan och försöker glömma mardrömmarna för en stund. Man kommer för att fly till en frizon, som egentligen är exakt det som vårt folk därnere behöver. Lik förbannat får man ont i hjärtat även i den här frizonen.

Så vad är skillnaden på överlevnad och överlevnad? Å ena sidan måste Assyriska börja träffa mål, å andra sidan är de fördrivna assyrierna levande måltavlor. Visst måste Mattias Genc fortsätta hoppa högst i luftrummet, men samtidigt stiger röken mot himlen när uråldriga kyrkor bränns ner.

Trots att landslaget håller på att förlora sitt land fortsätter striden – på två fronter.

– Man gör aldrig fel i att fokusera på fotbollen också, säger Nuri Kino.

Varför inte?

– Det är en del av kampen.

Och kampen går vidare. På söndag tar Assyriska emot Värnamo hemma på Södertälje Fotbollsarena. Då lär stadion knappast stå tom, men visst kan vindarna fortfarande blåsa så våldsamt att kylan biter.

Ungefär som i hemlandet, ungefär som i Irak.

Det skiljer drygt 300 mil mellan Södertälje och Nineve – assyriernas nya och gamla huvudstad – men inte så mycket mer. Den här hösten håller assyrierna på att utkämpa två strider.

Den ena handlar om överlevnad.

Den andra handlar också om överlevnad.