VM -78 – här dog myten om att idrott och politik inte hör ihop

Stefan Alfelt

Alfelt om mutanklagelserna, kraven på bojkott och ”Åbys” groda i fotbolls-VM 1978

AR – GEN – TINA!

AR – GEN – TINA!

AR – GEN – TINA!

Natt efter natt ekade folkets jubelrop på gatorna i Buenos Aires och bakom de mörka solglasögonen glimtade säkert en antydan till leende i general Videlas ögon.

VM 1978 blev en kortsiktig seger för diktaturen – men fotbollen vann inget.

När Mario Kempes forcerade fram med nedhasade strumpor och stötte in 2–1 i förlängningen av finalen mot Holland och en hel nation jublade tillsammans skapades exakt den fasad den brutala regimen ville ha mot omvärlden. Illusionen av ett lyckligt land men samtidigt hade hela världen tack vare fotbolls-VM också fått veta exakt hur brutal och vidrig militärjuntan som tagit makten två år tidigare var.

”Inskränkta idrottare”

Inför slutspelet var det väldigt mångas åsikt i Sverige att det svenska landslaget skulle bojkotta hellre än att delta. Juntan uppskattades ha svarat för upp mot 10 000 politiska mord. Tortyr av oliktänkande skedde regelbundet. Omvärlden brydde sig dock inte särskilt mycket om detta förrän VM närmade sig och förhandsreportagen lika ofta handlade om ”de galna mödrarna”, som demonstrerade på Plazo del Mayo i Buenos Aires för att få veta vad som hänt deras bortförda söner och döttrar, som om de stjärnor som skulle spela.

Under slutspelet fick svenske förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson frågan om vad han ansåg om den argentinska regimens tortyr och svarade tanklöst: ”Jag har inte sett någon”, vilket naturligtvis väckte enorm kritik mot ”inskränkta idrottsmän” men sanningen var att många av de svenska spelarna tog ställning och ville se med egna ögon hur förtrycket yttrade sig. Man måste komma ihåg att världen för 30 år sen inte var lika liten som i dag när allt som sker överallt kan ses i tv.

VM 1978 dödade definitivt myten om att idrott och politik inte hänger ihop. Militärjuntan kanske till och med köpte Argentinas finalplats.

När de sista matcherna i andra omgången skulle spelas lades Brasiliens match mot Polen två timmar innan Argentinas mot Peru. Det innebar att när Argentina visste att man var tvunget att vinna med minst fyra mål för att gå till final när man fick veta att Brasilien vunnit med 3–1.

I en osannolik match vann Argentina med 6–0. Även om Peru tidigt hade ett skott i stolpen föddes omedelbart misstankar om mutor. Perus målvakt Ramó Quiroga var född i Argentina och blev såklart misstänkt för dubbla lojaliteter. Långt senare har teorin om att Argentina köpte 35 000 ton spannmål av Peru för 50 miljoner dollar under förutsättning att hemmalaget fick sin storseger förts fram.

Brasilien fick nöja sig med match om tredje pris där Nelinho och Dirceu med sina mål vände 0–1 till seger. Brasilien trea i VM utan att ha förlorat en enda match. Brassarna spelade 0–0 mot Spanien och de kvitterade till 1–1 mot Sverige sedan Malmö FF:s Thomas Sjöberg fått fram en tå efter hörna. Egentligen det enda positiva Sverige presterade även om straffen som gav Österrike segern med 1–0 (Hans Krankl) var feldömd.

En stolpträff från final

Det var inget speciellt positivt VM-slutspel fotbollsmässigt sett. Argentina hade på topp urkraften Kempes som vann skytteligan och lille eleganten Osvaldo Ardiles på mittfältet. Resten var mest kraft.

Holland som kom utan superstjärnan Johan Cruijff var spelmässigt det bästa laget med elegante vänsterbreddaren Rob Rensenbrink som gjorde det 1000:e VM-målet var lagets topp. Han hade en boll i stolpen i slutminuterna av ordinarie tid av finalen också när det stod 1–1. Så nära var holländarna i sin andra raka VM-final.

Men Argentina vann och den kedjerökande förbundskaptenen César Luis Menotti sa att han vann VM för det argentinska folket och inte för regimen.

Tiden gav honom rätt.