Snyggaste målet? Kan inte bry mig mindre...

Bank: Zlatan tog ner den svenska fanan och gav den till hela Sverige

MILANO. Snyggaste målet? Bästa matchen? Mitt bästa Zlatan-minne?

Jag kunde inte bry mig mindre.

Zlatan Ibrahimovic tog ner den svenska fanan och gav den till hela Sverige. Det var vad han gjorde.

OBS! Krönikan skrevs när Dagens Nyheter den 28 maj avslöjade Zlatans planer på att lämna landslaget efter EM.

Det finns väl någon slags rimlighet i att beskedet landade i mitt knä när jag satt på San Siro.

Hemma hos Zlatan. Han kanske inte var bäst här, men det var här han blev vuxen, det var här han var hemma, det var – på något vis – här de verkligen förstod honom.

Jag har ingen aning om hur allvarligt vi ska ta på Dagens Nyheters uppgifter om att det här är den sista sommaren med Zlatan Ibrahimovic i landslagströjan, men Lisa Edwinsson är inte den sorts journalist som hittar på saker och det är ett avslöjande som följer logikens ramar. Zlatan är snart 35 år gammal, han är närmare 37 när nästa stora mästerskap spelas och han är just på väg att skriva ett kontrakt som på något vis rundar av hans toppkarriär.

Nej, han har aldrig följt logiken, men det finns gränser även för den som saknar begränsningar.

Och om det är slut?

Då ska vi förstås se fram emot en sista sommar (i Frankrike!), då ska vi summera hans fjortonåriga landslagskarriär, då ska vi lista hans klackar och kanoner och applådera allt han gjort där ute på planen.

Han har varit störst av alla där.

Men det är inte där hans storhet finns.

Skrivs inte sådana sagor längre

Jag har skrivit och sagt det många gånger förr, men gör det gärna igen: det finns ingen enskild svensk på 2000-talet som betytt lika mycket för det här landet som Zlatan Ibrahimovic gjort. Sådant åstadkommer man inte med klacksparkar och luriga dribblingar.

Det som Zlatan gjort är det som Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och Göran Persson försökte göra: Han fick alla svenskar att känna sig som svenskar. Han plockade ner flaggan och skickade den vidare till varenda jävla utanförskapsunge som undrade om det räckte med att bo i Sverige för att vara svensk, eller om man måste se till att bli som Johan Svensson för att vara det.

Det finns väldigt många som irriterat sig på honom, och det kunde inte vara på något annat sätt. Han har utmanat väldigt mycket av det som v a r i t svensk fotboll; idén om kollektivets allmakt, jante, idén om att man faktiskt måste sjunga Du gamla, du fria om man vill vara svensk på riktigt.

Zlatan Ibrahimovic skrev om texten i stället – och jag märker att jag hamnar i imperfekt nu, fast han fortfarande är landslagets kapten och självklara mittpunkt.

Det är inte rättvist, eftersom det som Zlatan gjorde i landslagströjan kommer att leva kvar i Sverige, i den svenska självbilden, länge än. Utan honom ingen U21-generation, utan honom ingen kaxig, jobbig, briljant ungdomsgeneration som utmanar allt vi tagit för givet.

Han har haft rätt i det allra mesta, eftersom han varit bäst. Det betyder inte att han haft rätt i allt. Hans attityd har fungerat eftersom han varit bäst, den hade varit problematisk annars – det finns tusen ungdomstränare som kan vittna om problematiken i att träna en generation av Z-wannabes. Om du ska tro att du är överlägsen är det en fördel om du verkligen är det.

Första gången jag intervjuade Zlatan berättade han om varför han dyrkade Muhammad Ali – ”eftersom han alltid gjorde vad han sa. Sa han att han skulle knocka någon i fjärde ronden så gjorde han det”.

Zlatan drog på sig den svenska landslagströjan och knockade. Han var bra, mycket bra. Han var sagoberättaren som aldrig svek, när han avslutade karriären i PSG slog han målrekord samma kväll som Gunnar Nordahl förlorade sitt rekord och samma kväll som Frans representerade Sverige i schlagerfestivalen.

Det skrivs inga sådana sagor längre.

Det är jag tacksam för

Zlatan Ibrahimovic sprängde Sverige och gjorde det bättre. Det betyder inte att allt han gjort varit rätt eller bra. Han har varit misogyn, egomanisk, megalomanisk – men om vi lägger hans insatser på en våg så kommer ingen att få mig att göra annat än att tacka honom.

Tack för att du gjorde blågult till mer än två färger, tack för målen och magin och minnena.

Min tid som landslagsbevakare sammanföll med den störste någonsin, jag är tacksam för det. Mitt favoritminne av Zlatan i gul tröja?

Inga klackar. Inga skott.

Jag minns ett möte i Skopje, när han var en fnissig U21-spelare som precis skrivit på för Ajax. Och jag minns en kväll i Parken, när han skjutit Sverige till EM och ansiktet sprack utan tillstymmelse till förkonstling, när han bara var en kille som hjälpt sitt lag till en stor framgång och som log utan kontroll, utan attityd, utan något annat än glädjen i att spela fotboll för Sverige.

Om han slutar i sommar är det det jag kommer att komma ihåg. Inte målen, inte miraklen, inte alla utstuderade oneliners.

Jag kommer att minnas hur han gick före, med ett leende, hur han tog så många andra med sig.

OBS! Krönikan skrevs när Dagens Nyheter den 28 maj avslöjade Zlatans planer på att lämna landslaget efter EM.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.