Frändén: Vi har en skyldighet att höra på alla som känner igen sig

Skamligt – Zlatan borde be om ursäkt

Han kom, hans sågs, han ställde till med en perfekt storm lagom till avtäckningen av statyn i Malmö och lämnade svensk fotboll i ett sårigt tillstånd.

Mönstret har upprepat sig tillräckligt många gånger för att det ska börja kännas unket.

Och kanske behöver vi inte ens lyssna på Zlatan Ibrahimovic längre, men vi har en skyldighet att höra de som känner igen sig i hans ord.

Följ ämnen
IFK Göteborg

”Det är klart att svensk fotboll har problem med mångfald, men…”

Ni läste garderingen i nästan varenda krönika, bloggpost och tweet efter Zlatan Ibrahimovic famösa attack på Janne Andersson och hans landslag i veckan. Det mesta har redan problematiserats kring Ibra-intervjun i Expressen i veckan: hans hänsynslösa omdöme av gamla medspelare, det PR-mässiga utnyttjandet av statyavtäckningen i Malmö, den uppenbara oförmågan att glädjas över landslagets framgångar post Zlatan.

Så för att vara tydlig: Att, rakt ut eller underförstått, påstå att Janne Anderssons första landslagsuttagning var rasistisk – och dessutom felaktigt hävda att Sveriges förbundskapten sedan blev nervös och ändrade sig – är en så skamlös anklagelse från en person med hans särställning inom svensk fotboll att Zlatan Ibrahimovic borde be om ursäkt.

När vi nu gjort det klart, låt oss vända på perspektiven:
Det är klart att Zlatan Ibrahimovic trampade över alla gränser, men…det ändrar inte på det faktum att svensk fotboll, svensk offentlighet och det svenska samhället har problem med rasism.

Zlatan och Janne.

Många kände igen sig

Utöver den allra vanligaste reaktionen hos kommentariatet – den att Zlatan dribblade bort sig – kände en rad svenskar med utländsk bakgrund igen sig i stora delar av hans resonemang. Det gällde främst när Ibrahimovic förklarar hur mycket krokigare vägen framåt känns för en kille från Rosengård.

”Jag var annorlunda. Jag var inte välkommen. Jag ser inte ut som alla andra. Jag har inte ett namn som alla andra. Om det är smygrasism eller något annat kan man såklart diskutera. Det är inte mitt område. Men: Jag är ett bevis på att det var så.”

”Zlatan kliver fram och beskriver det väldigt många svenskar med utländsk bakgrund upplever dagligen. Man kan diskutera hans retorik och leta faktafel i hans påstående. Eller så fokuserar man på att förstå” twittrade före detta Eurosport-chefen Emir Osmanbegovic.

”Alla som delar Zlatans bakgrund och situation förstår vad han säger och menar” skrev journalisten Siavoush Fallahi på samma plattform.

Fotbollen är så nedlusad

IFK Göteborg-tränaren Poya Asbaghi hakade i resonemanget när han i en intervju med GT visade prov på både pedagogik, intelligens och tydliga exempel på självupplevd diskriminering som aspirerande tränare:

– Det var inte längesen jag sökte jobbet som distriktsförbundskapten för ett pojklag i Upplands Fotbollförbund och fick svaret att jag inte hade tillräckligt hög utbildning. En månad senare såg jag att den som fått jobbet till och med hade lägre utbildning än mig.

Fotbollen är så nedlusad av öppna rasistiska uttryck – läktarramsorna, apljuden, klubbarna som använder raskvotsystem i sina akademier – att de mer subtila varianterna ideligen glöms bort. Jag träffade en gång för många år sedan en kille med sydamerikanskt ursprung som spelat i en av de stora västsvenska klubbarna och som sa att det inte fanns en chans för någon som honom att slå sig in i a-laget där. Och det hade väl inte varit så allvarligt om det inte visat sig vara en ganska vanlig uppfattning hos unga talanger i Sverige.

Faktum är ju att spelare med utländsk bakgrund i väldigt stor utsträckning får dras med föreställningar som är både positiva och problematiska på samma gång. Den ”tekniske men individualistiske invandraren”, hen vars extravaganta spelstil inte lirar med den svenska kollektivismen, har gott sällskap av en rad andra etniska stereotyper i fotbollsfaunan.

Kanske var det dåvarande Bordeaux-tränaren Willy Sagnol som satte ord på det bäst:

– Fördelen med en typisk afrikansk spelare (…) är att han är kraftfull och redo att kriga. Men fotboll är ju inte bara det, det behövs också teknik, intelligens och disciplin (…) det behövs nordiska spelare också. Nordiska spelare har en bra skalle. Ett fotbollslag är en blandning, det är som livet, som Frankrike!

Sagnols ord gjorde, av uppenbara skäl, stor skandal i hemlandet 2014. Men de flesta av oss har någon gång snuddat vid den här typen av generaliseringar. Det förklarar varför Zlatan Ibrahimovic utspel – både de roliga och idiotiska – nästan alltid tolkas som representativa för hans balkanbakgrund, medan Emil Forsbergs divalater aldrig ses som ett uttryck för att han kommer från Sundsvall (möjligen kommer de från hans agent Hasan Cetinkaya..?).

Ursäktar inte huvudlösa anklagelser

Ett problem med svensk offentlighet är att vi ägnat de senaste åren åt att prata om vilket problem invandrare är, snarare än vilka problem invandrare får i ett intolerant samhälle.

I veckan publicerades en sociologisk studie utförd i sju europeiska länder plus USA och Kanada, där man via 200 000 jobbansökningar undersökt hur stor chansen är att bli kallad på intervju med ett ”vitt” respektive ”icke-västerländskt” namn på CV:t. Etta på diskrimineringslistan hamnade Frankrike, där man bland annat laborerar med anonyma arbetsansökningar för att komma åt problemet. Tvåa på skamlistan var Sverige. I de båda länderna kallas arbetssökande med inhemska namn till intervju upp till två gånger så ofta som de med utomeuropeiskt klingande namn med samma meriter. Vi kan bara spekulera i hur detta översätts till idrottsvärlden. Sen kan vi fundera på vad det säger om Sverige att det är betydligt svårare för invandrare att konkurrera på lika villkor här jämfört med Tyskland, USA och Norge.
Rasism handlar ytterst sällan om den öppna råhet som möter vissa fotbollsspelare på bortaläktarna i Italien, eller de våldsamma drev på sociala medier som kan följa på en missad straff. Det handlar om att på grumliga grunder bli bortvald; en rad föreställningar som var och en för sig försvårar vägen fram för de som spelar fotboll och inte har två svenska föräldrar.
För att riktigt förstå det här behöver man kanske uppleva det i förstaperson.
Det betyder inte att Zlatan Ibrahimovic har absolut tolkningsföreträde eller ensamrätt i diskussionen. Och det ursäktar framför allt inte hans huvudlösa anklagelser mot Janne Anderssons landslagsuttagningar. Men när en rad svenskar med annan etnisk bakgrund känner igen sig i Zlatans ord på en bredare front har vi andra skyldighet att lyssna på dem.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.