Bank: Möter 24 års förbannelse
BRUZ. I ett årtionde stod ett gäng tyska världsmästare och Birgit Prinz i vägen för alla blågula gulddrömmar.
Nu ska Sverige försöka igen, de säger att chansen är större den här gången.
Visst, men i vägen står ett gäng tyska världsmästare. Och Birgit Prinz.
Jag vet att ni hört och läst det hundra gånger förut, men det kan inte betonas nog: Det kokar här.
Vi tog oss ut till ett golfhotell ett par mil från Rennes, flaggorna stod stilla, golfspelarna fick svettringar under armarna vid första tee, och i ett litet rum trängde ett femtiotal journalister ihop sig framför målvakten Almuth Schult och mittbacken Marina Hegering.
En känd svensk-tysk poet uttryckte det så här under ett annat VM: ”Vi är inte här för att känna efter”. Kanske inte, men det är fyrtio grader här, hettan kommer att påverka fotbollen vi får se på Roazhon Park i morgon.
Det är Sverige mot Tyskland, Sverige mot tjugofyra års förbannelse och mindervärdeskomplex, Sverige mot ett spöke som har en historia, ett ansikte och ett namn.
Bar Tyskland till två VM-guld
Säg ”Tyskland” så tänker vi ”Birgit Prinz”.
Superkvinnan från Frankfurt bar Tyskland till fem EM-titlar och två VM-guld innan hon slutade spela fotboll och försvann in i tystnaden och skolböckerna.
– Historia och statistik… jag är inte särskilt intresserat av sånt, sa Peter Gerhardsson när frågan kom upp efter kvartsfinalvinsten mot Kanada.
Inte jag heller, egentligen, men jag är intresserad av kultur och kunskap. Och när svenskorna konstaterar att det här minsann är ett nytt Tyskland, att de inte är världsmästare längre, så är det både sant och falskt.
När Tyskland laddade upp inför VM var Birgit Prinz med dem. Hon är idrottspsykolog nu, bland annat har hon forskat kring fotbollsspelare och depression. Hennes rapporter har visat att nästan 40 procent av spelarna på toppnivå i Tyskland sagt sig behöva psykologstöd under perioder i karriären, men att bara tio procent fått det. Störst är behovet bland anfallare, minst för mittfältare.
Prinz har funnits med som ett stöd för de unga spelarna i det här tyska landslaget, en lågmäld samtalsresurs inför turneringen (hon vägrar ge intervjuer, ett halvdussin av världens största tidningar har försökt och fått nej).
Borde flacka med blicken
Så är det här verkligen ett nytt Tyskland? Jag frågade Almuth Schult.
– Varje lag är annorlunda. När jag kom med i landslaget hade vi många starka individer, men det har vi nu också. Och de unga som kommer upp nu är bättre taktiskt och tekniskt, de har fått bättre utbildning, tidigare. Vi är ett starkt lag, med en stark mentalitet. Jag hoppas att vi kan visa det på lördag.
Schult är en fascinerande karaktär. Hon växte upp på en bondgård och sålde ägg till sina lagkompisar i omklädningsrummet, men hon har alltid varit en tysk målvakt, aldrig en tyst. På pressträffen pratar hon som om hon vore tränare, kanske är hon det också.
Dessutom är hon ju redan världsmästare, hon vann U20-VM 2010 med halva stommen i det här tyska landslaget. Försvarschefen Marina Hegering var med, liksom Svenja Huth, Dzsenifer Marozsán, Alexandra Popp och Turid Knaak.
Nu har de fått sällskap av en hel generation (Tyskland har VM:s yngsta trupp) som fostrats i de nya, ultraprofessionella akademierna.
Sverige gör helt rätt som inte oroar sig för hur bra det gamla Tyskland var, men de borde flacka med blicken lite och undra hur långt det nya Tyskland kommit.
De är inte framme än, men de har väldigt många bra bitar. De har sina offensiva ytterbackar, sina rotationer, sina mötande anfallare, en av världens absolut bästa målvakter och Marozsán tillbaka i laget med sina unika kvalitéer.
Vad de inte har är någon som kan sätta fart från mittlinjen, luta sig mot en svagare mittback, trycka ifrån in i straffområdet och vinkla in två mål per match på ren överlägsenhet.
Men så finns det väl bara en Birgit Prinz också. Sverige kanske har en chans trots allt.