Bank: Spela för seger – alltid Seger

VM 2019: Caroline Seger har varit landslagets lagkapten i tio år

NICE. Guldchansen borta, trötta kroppar, hemresan bokad och världens blickar riktade någon annanstans och ett damfotbollens framtid… ja, den står väl på andra sidan just i dag.

Så vad ska Sverige spela för nu?

Seger. Alltid Seger.

Jag vet inte om ni noterade det, men när Sverige förlorat sin semifinal samlades alla spelare utom en snabbt i en slags sorgering.

Lagkaptenen behövde ett par ögonblick för sig själv, för att samla ihop spillrorna av sig själv innan hon kunde kliva in i rollen som kapten igen. Det där var en så fin bild av ledarskap, av det som en ledare måste göra för att orka vara ledare.

Caroline Seger har varit landslagets lagkapten i tio år. I går satt hon i rummet dit stora, svenska fotbollshistorier tydligen kommer för att runda av.

Tre år efter att Zlatan Ibrahimovic lämnade besked om att han skulle göra sin allra sista landskamp (det var även Kim Källströms och Andreas Isakssons sista match) klev Caroline Seger in i samma sal under samma Allianz Riviera i samma Nice för att prata inför sin sista VM-landskamp.

Hon har lett Sverige genom sju stora mästerskap, ett årtionde, en evighet i ett landslagsperspektiv.

Jag frågade om vilket avtryck hon hoppas att hon gjort, som spelare och symbol.

Seger sa:

– Det är inte upp till mig att bedöma.

Nä, det sa hon inte. För hon är Caroline Seger.

– Näemen, man hoppas ju att folk uppskattar det man gjort under alla desse årena.

Nä, det sa hon inte heller. För hon är Caroline Seger.

Landslagets kapten svarade så här:

– Jaa, vad hoppas jag? Jag hoppas att jag inspirerat den yngre generationen. Jag hoppas att jag har varit och kommer att vara en fantastisk förebild. Jag hoppas att jag också gjort avtryck på så sätt att jag tagit damfotbollen framåt, både i Sverige och i världen. Jag hoppas att unga tjejer därute förstår att så länge som jag varit med, med alla matcher, allt jag gått igenom… att de växer upp och förstår att det är fullt möjligt att gå långt, trots att man gått igenom väldigt många hinder, både på och utanför planen.

Så sa hon. För hon är Caroline Seger.

Seger var förkrossad efter semifinalförlusten.

Krävs en enorm kraftsamling

Jag är inte dummare än att jag begriper att många spelare på herrsidan känner sig lite orättvist behandlade när vi konstaterar att deras kollegor på damsidan har ett annat sätt att prata, en annan sorts erfarenheter, att de är mer reflekterande och artikulerade.

Men om skorna passar så varsågod, och passa på att njut av en sport som inte förlorat sig själv i kontraktsförhandlingar, dokusåpa-medielandskap och perversioner. Det är bara ett konstaterande, inte en diskussion. Caroline Segers resa är inte ovanlig för de senaste årens stjärnor i damernas landslag: Tidigt genombrott, lite kaxiga uttalanden som slog tillbaka, en mognadsprocess och ett vuxenblivande på plan och alla plan.

I kväll spelar en svensk lagkapten sin 200:e landskamp, och hon spelar för medalj i ett VM som brutit barriärer och satt en tillväxtspruta i en hel idrott.

– Det viktiga är inte att jag gör min 200:e landskamp eller min sista VM-landskamp, utan att vi får hem det här bronset, sa Seger själv.

Men det ena hindrar ju inte det andra. Sverige har slickat såren efter en förlängningsförlust mot Holland i onsdags, de har fått ett dygn mindre vila än England och det kommer att krävas en enorm kraftsamling för att ta sig härifrån med en medalj.

Utanför Englands och Sveriges gränser kommer ingen att vara superintresserad av en bronsmatch mellan två förlorande lag, men det betyder inte att matchen är oviktig.

Den betyder något eftersom den skulle kröna en sensationell svensk VM-sommar, den är viktig eftersom en vinst skulle vara en fint slutkapitel i Nilla Fischers, Hedvig Lindahls och Caroline Segers VM-karriärer.

Den väger något eftersom ett brons skulle inspirera alla de som kommer efter.

Sverige måste ladda om inför bronsmatchen.

Statusen har växlat upp

Sverige möter England i kväll, de möter framtiden. Storklubbarna har börjat investera i sina damlag, förbundet driver projekt, sponsorer har klivit in och tecknat rekordkontrakt med Super League. Phil Neville (his future’s immense, som det sjöngs på Old Trafford) är ett förbundskaptensnamn som visar på en tendens, att statusen växlat upp.

England är, vid sidan av USA och Frankrike, det lag som spelat VM:s mest tempodrivna passningsfotboll – men de har gjort det utan samma tekniska kvalitéer. Kvar finns den där offensivt läskiga högerkanten som Peter Gerhardsson och Sverige måste hantera, som hot och kontringsmöjlighet. Och så Ellen White då, som är så spöklikt lik Harry Kane i sitt rörelsemönster, sitt löpsteg, sitt målskytte.

En bronsmatch kommer alltid att avgöras lika mycket i huvudet som på planen. Sverige måste orka upprepa samma helgjutna taktiska insatser, med samma arbetsinsats, en gång till. De kanske måste göra det utan sin bästa spelare (vi vet inte riktigt med Kosovare Asllani än). Men om  de orkar har de chansen att åka hem med en VM-medalj till, i det tuffaste, jämnaste, bredaste VM som någonsin spelats.

Solen steker här på Rivieran, Caroline Seger, Nilla Fischer och Hedvig Lindahl ska spela sin allra sista VM-match.

De har slitit, de har gråtit, de har mött motstånd i hundra olika former, men de har fortsatt framåt.

200 landskamper, tio år som lagkapten, knappt en floskel längs vägen. Om ett par timmar är VM-karriären över för Caroline Seger.

Hon förtjänar en medalj.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.