Som han själv hade sagt: ”Den jävelen”
Simon Bank: Det får landslaget nu
Efter tio år av små och stora bedrövelser, av rivna drömslott och en kung som heter Zlatan Ibrahimovic:
Party.
Janne Andersson som förbundskapten är en lösning att sympatisera med.
Som han själv skulle sagt:
– Den jävelen.
Janne Andersson har stått och flinat och föreslagit att vi borde dra igång en kampanj för att ge honom jobbet som förbundskapten, han har till och med bett min svägerska slå en signal till förbundet för att bedriva lobbyverksamhet (”jag får inte jobbet, jag är för gammal, skulle lämnat Halmstad tidigare”), men det är först nu som vi ser de där tredubbla halländska rävarna kika fram bakom öronen.
Vad skulle landslaget få med honom?
Det uppenbara är att de får en förbundskapten som det är oerhört lätt att tycka mycket om. En kommunikativ, brinnande, charmig underhållare som aldrig förlorar sin integritet (så länge som inte domaren gör bort sig).
Andersson kommer från en underhållarfamilj, och han har aldrig tvekat inför att bjuda på sig själv, med bibehållen respekt för både mottagare och uppdrag.
Det är en bra start, men det betyder bara att sympatierna finns där. Kompetens är något annat.
Finns den?
Gjort kött och blod av Peking
På ett plan är det omöjligt att ifrågasätta det. Andersson är född och uppväxt på en plats som är intimt knuten till den moderna svenska fotbollens vagga, det var i Halmstad Roy Hodgson drog igång revolutionshjulen som gjorde Sverige till en föregångare i europeisk fotboll.
Små resurser, stort kunnande, en egen fotbollssyn som under ett årtionde chockade alla andra.
Andersson har följt Hodgson, han har jobbat med Stuart Baxter, Tom Prahl och Jonas Thern. Han kan allt om vad som gjorde svensk fotboll respekterat under det sena 1900-talet.
I höstas pratade jag med SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand om hur kravprofilen för jobbet såg ut. Tidigare har den innefattat önskemålen om en svensk tränare, eller åtminstone någon med en fast insyn i den svenska fotbollskulturen.
– Att man har den genuina insikten i svensk fotboll är jätteviktigt, men också att man har den internationella utblicken, sa Sjöstrand.
Den som sett hur IFK Norrköping vann SM-guld vet allt om den första delen. 4-4-2-systemet, pressfotbollen, långsiktigheten, tydligheten, medvetenheten om hur man resursmaximerar – alla de där honnörsorden har han gjort kött och blod av i Peking.
Man unnar Andersson allt gottt
Framgångarna har förvandlat en planande karriär (för ett årtionde sedan lyfte internationella fotbollsmagasinet World Soccer fram honom som en av världens intressantaste tränare) till en andra chans.
Frågetecknen finns i andra ledet av det där som Sjöstrand sa:
”Den internationella utblicken”.
Jag är övertygad om att det är sunt att låta ledarskapet i svenska landslaget vila på värderingarna från den svengelska modellen. Det har hänt oerhört mycket med världsfotbollen sedan dess, med svensk fotboll också, men när det gäller Sveriges roll där ute så är förutsättningarna precis likadana som då:
Vi har inte de bästa spelarna. Vi måste ha de smartaste spelarna, som arbetar hårdast.
IFK Norrköping utvecklade en fin kombination av press- och kontringsfotbollen och en passningsorienterad klokfotboll. Janne Andersson har legat bakom det, med god personkännedom (han såg en mittback i Andreas Johansson, han fick Emir Kujovic att få ordning på karriären) och en stor skopa mod.
Allt det där skulle han ha nytta av även i förbundskostymen.
Frågorna som finns kvar handlar om hur han kan hantera de största stjärnorna och de ännu större miljöerna.
Vem är Janne Andersson i en avgörande kvalmatch på Olympiastadion? Vem är han när Zlatan Ibrahimovic (om vi nu får hoppas på en framtid) spänner ögonen i honom?
Det vet vi inte, vi kan bara tro att det han gjort här fungerar där.
Att vi kommer att hoppas det vet jag redan med säkerhet.
Janne Andersson är den sortens människa. Man unnar honom allt gott.
Den jävelen.