Vi har lärt oss en sak: Gör som Arsenalfansen
Simon Bank om EM-kvaltruppen
Inte de bästa spelarna, inte de intressantaste spelarna, inte de roligaste spelarna.
Sverige ska till Färöarna, Sverige ska möta Norge.
De kommer att göra det med Janne Anderssons spelare.
Den finaste komplimang en fotbollstränare kan få är inte pokaler eller titlar eller presshyllningar eller ens en läktarramsa eller två.
Under större delen av Arsène Wengers 22 år som Arsenal-manager hängde en banderoll på Highbury och Emirates som sammanfattade själva slutmålet för en ledare:
In Arsène we trust.
Arsenals fans fick fantastisk fotboll, fransk parfym och fyllda pokalhyllor, och någonstans på vägen var det där de landade: Vi fattar inte allt du gör, men eftersom det är du som gör det så är det säkert rätt. Vi litar på dig.
Tillit överlever inte allt (det kom andra banderoller på Emirates vad det led), men det var fint så länge det varade.
När landslaget bjuder in till en sponsorlokal för att presentera en kvaltrupp hösten 2019 är det där grundfrågan finns. Var befinner sig Janne Andersson nu, ett drygt år efter en VM-sommar? Vad är Andreas Granqvists landsfaderaura värd nu, när glorian ligger nerstampad i gyttjan på Olympiafältet?
In Janne we trust? Eller ”Janne out”?
Danielson två gånger bättre
Hur vet man när nog är nog, när en formsvacka blir ett mönster, när en favoritspelare faktiskt gjort sitt?
– Är man tillräckligt bra så spelar man. Han (Granqvist) har aldrig gjort mig besviken. När vet man? Jag vet inte. Jag har inget bra svar på den frågan, sa Andersson när jag frågade.
Det enda svaret är väl resultat, prestationer. Alla som följt allsvenskan med ens ett öga den här sensommaren vet att Marcus Danielson sett ut som en dubbelt så bra spelare som Andreas Granqvist, men för den som har två träningspass på sig att spela ihop ett lag (i ett lag där systemet är och förblir stjärnan) finns andra parametrar som spelar in. Den här uttagningen gjorde det ännu tydligare att landslaget är ett lag, inte en summa av enskilda spelare. Det här projektet är inte trendkänsligt, det har pågått i tre år nu.
Det har sina fördelar, det har sina brister.
Anderssons landslag nådde sin publika topp förra sommaren, mot Schweiz, en solkysst julitisdag i Sankt Petersburg: 1–0 av lagets offensiva kreatör i en VM-åttondelsfinal.
Solen skiner nu också, men det är en sol i ett svart hål. Om vi ser på de där elva som spelade mot Schweiz lever de i en annan tid nu. Robin Olsen? I limbo. Mikael Lustig? I ett belgiskt mittenlag. Victor Nilsson Lindelöf? Ifrågasatt i ett Manchester United som förlorat mot Palace hemma. Granqvist? Hoppla. Augustinsson? Nyopererad. Claesson? Knä. Ekdal? Svag i Samp som förlorade med 3–0 hemma mot Lazio. Forsberg? Bänkad. Berg? Gör inte mål. Toivonen? Pensionerad.
Det är ett lag som är i stort behov av nya injektioner, och där vi står nu är det lätt att glömma att de faktiskt fick dem i våras. Robin Quaison är kvar, Alexander Isak också, och båda har seglat vidare på ångorna från den våren. Viktor Claesson är skadad, och det är väl egentligen den enda förändringen som påverkar något – spelsättet – i grunden.
Nu fick vi Muamer Tankovic, och det förvånar ingen. Han har ett Norrköpings-förflutet under Andersson-åren, han har tagit stora steg i sin utveckling, han har de kreativa egenskaper som kan väga blytungt i måste-matchen på Färöarna – och han vet hur man dansar på konstgräs.
Det ska förstås räcka där, det borde räcka långt mot Norge också, och för alla som skriker om att landslaget måste förändras borde nog försöka komma ihåg att det faktiskt redan hänt.
Robin Quaison är med, Alexander Isak är på väg att bli vuxen, och framgångsfaktorerna som burit genom ett VM och halvvägs till ett EM handlar väldigt lite om att peka på de spelare som varit bäst och roligast den senaste veckan.
Jag litar på Janne Andersson. Hittills har han inte gjort oss besvikna.