”Heja Sverige? Äh, heja Svergic”
Zlatan Ibrahimovic spelar fram Alexander Kacaniklic, och Sverige vinner med 1–0.
Där har ni er landslagsframtid.
Heja Sverige?
Äh, heja Svergic.
Som vi brukar sucka emellanåt:
– Vad ska vi göra när han slutar?
Många av de där vi tror är oersättliga lämnar till sist inte större saknad än när man gräver ett hål i en sjö. Men vad i hela världen kommer vi att ta oss till när Zlatan Ibrahimovic slutar?
Ibland känns det som att han är sjön som allt annat skvalpar i.
I går, dagen efter ett finklätt träningspass mot Makedonien satt Zlatan ner med oss i Stockholm för en kortare pratstund. Efter landskamper finns det alltid ett och annat att rapportera om. Ett litet genombrott (Albin Ekdal), en publikfavorit (Alex Kacaniklic), en schism (Ola Toivonen-PSV), kanske någon skada eller något laguttagningsspörsmål.
En lysande röd tråd mellan namnen
Eller så vrider Zlatan Ibrahimovic på citatkranen i tjugo minuter, och bjuder på ett halvdussin rubriker som var och en skulle kunna vara dagens största samtalsämne.
”Alla vill tjäna pengar på mig”.
”De borde stängt av domaren (Alexandre Castro) i nio månader, inte Leonardo”.
”Guidetti måste visa något på planen, inte i tidningarna”.
”Jag stannar i Paris”.
På fredag spelar Sverige mot Österrike, ett av alla de länder som sett en ”Ny Zlatan” komma och gå. Marko Arnautovic hade rätt sorts namn, rätt sorts utseende, rätt sorts bakgrund – men gick bort sig i sin egen talang och är vilse i karriären.
Jag frågade Zlatan om alla nya Zlatan som kommit och gått, han sa att det mest brukade handla om att de var ”bad boys”, och att han inte hade så bra koll men att han nog aldrig riktigt sett någon som var särskilt lik honom själv.
En sanning: Det finns ingen som Zlatan.
En sanning till: Det finns oändligt många som Zlatan.
När vi pratar – och det gjorde vi i går – om framtiden för svensk fotboll så är det enkelt att se problem.
– Vi måste få in fler yngre spelare i landslaget, sa Ibrahimovic.
Vi måste det. Vi måste få fler talanger som förstår vad som krävs, fler unga som är begåvade nog, fler spelare som är beredda att lägga ner de där mytomspunna tiotusen timmarnas träning som formar en toppspelare.
Några stycken finns ju förstås.
Och alla som orkar lägga fem minuter på förbundets hemsida för att inventera talangbanken kan se en lysande röd tråd som löper mellan namnen.
De heter som Ibrahimovic. De heter som Kacaniklic.
De heter Milosevic och Tankovic, Sarajlic och Petrovic, Cosic och Halvadzic.
31 av de spelare som varit kallade till landslagssamlingar från P16-landslaget och uppåt i år har rötterna på Balkan. Deras familjer kommer från Serbien och Bosnien, från Kroatien och Makedonien. Ofattbart många kommer från det lilla, imponerande Kosovo.
”Jävligt mycket spontanfotboll”
Det är ju absolut inte unikt för Sverige – ex-Jugoslavien har fött hela Europa med bollbegåvning – men omfattningen är stor hos oss.
För 31 landslagsspelare finns naturligtvis 31 olika förklaringsmodeller, 31 olika livsöden, 31 skilda förhållningssätt till fotbollen. Det som gäller för Zlatan Ibrahimovic gäller inte för Alex Kacaniklic.
Men om vi söker strukturer?
Vad är det som gör att svensk fotboll står i så stor tacksamhetsskuld till Balkan?
Tony Martinsson är akademichef i IFK Norrköping, som fostrat och fortsätter få fram flest ic-landslagsmän av alla. Han ser unga killar som spelar fotboll på träningen – sedan ser han hur några av dem åker hem och spelar ännu mer fotboll.
– Jävligt mycket spontanfotboll. Betydligt mer än, så att säga, ”svenska” spelare. Ta Muamer Tankovic (numera hyllad talang i Fulham), han var den som var mest av alla på konstgräset i Hageby.
Jag ringer ett par samtal till. Goran Vukojevic jobbar som sportchef i Råslätts SK, en Jönköpingsklubb med spelare från 25-26 olika länder. Goran pratade bosniska när han kom till Småland, nu pratar han om Balkans bollkultur.
– Jag brukar säga att det finns två saker vi älskar där nere: föräldrar och bollen.
– Vi leker med bollen för att det är roligt, för att det är socialt. Det är en tradition man ärver från sin morfar, från sin farfar och sin far.
Balkan älskar sina bollar
Gorans son Dijan fick en boll som sin allra första leksak. Han är sjutton nu, har fått speltid med Jönköping i Superettan, och varit med i P95-landslaget. De är åtta spelare med Balkan-ursprung i det laget.
– En del av de som kom hit under kriget kanske inte heller hade råd att betala 500 spänn i timmen för att deras barn skulle spela tennis, eller råd med ett Playstation. Men det finns alltid tid för spontanfotboll, för att härma Zlatan.
Fotbollens talangekvation är i stort sett likadan över hela världen. De som går längst är oftast de som av sociala eller kulturella skäl fått idrotten som sin väg. Balkan älskar sina bollar, historien spred deras folk över Europa.
I går satt en svensk som heter Ibrahimovic och hyllade en annan svensk som heter Kacaniklic.
I övermorgon möter de Österrike. Jo, det där laget där Arnautovic, Dragovic och Junuzovic spelar.