Bank: En förklaring – men verkligen inte en ursäkt
WIEN. Saker att göra en kväll i Wien?
Man kan äta schnitzel, gå på Wiener Staatsoper, snaska Sachertorte – eller stressa bort en landslagschans.
Många svenska spelare fick en bra match, väldigt få spelare gjorde en bra match.
Just som vi vant oss vid att det här svenska landslaget hittar sätt att lura etablerad fotbollsmatematik så fick vi en påminnelse om att det fortfarande finns en verklighet där ute.
En vacker kväll på Franz Horr-stadion, elvatusen på de Austria-lila läktarna och sensommar i luften, men den här gången blev inte ett plus ett tree eller fyra eller VM-kvartsfinal.
Ska vi hårdra det så… det blev väl precis vad det borde bli.
Österrike har startat om, de är ett spännande 3-4-3-gäng med vind i sina segel, och här skickade Franco Foda ut en riktigt stark startelva. På andra sidan stod ett svenskt b-lag, och det var exakt så det såg ut.
Det är en förklaring till mycket, det är verkligen inte en ursäkt för allt.
Efter fem minuters osorterad fotbollstennis drog Emil Krafth på ett andrabollsskott från 30 meter rakt upp mot krysset, och det var väl ungefär så roligt som vi fick under en första halvlek då ett nykomponerat svenskt lag inte fick något att fungera. Österrike vände spel med långa crossbollar, Peter Zulj (bäst på planen) fick styra spelbyggnad lite som han ville, och vågorna vällde in. I tio minuter kändes väl Sverige i alla fall ”framåtlutade” som det heter på tränarsvenska, men när de vände sig om fick de se ett Alaba-inlägg bakom de svenska mittbackarna som Kristoffer Nordfeldt bara skulle boxa bort.
Han gjorde inte det. Han boxade den rakt på Filip Helander, och så hade vi 1–0. Immer wieder Österreich och tunggung på läktaren.
Såg lite rädd och otajmad ut
En hemsk start för Nordfeldt, när han nu äntligen fick chansen. Han såg lite rädd och otajmad ut, och under resten av halvleken härmade resten av laget honom. Defensivt sjönk Österrike ner i ett 5-2-3 som det borde gå att spela upp mot, men de tidiga svenska anfallen såg oavbrutet likadana ut: två-tre passningar i sidled, innan en back tog med sig bollen upp, hamnade i tidsnöd och lyfte oriktade långbollar upp mot Isaac Kiese Thelin och Robin Quaison, som förlorade både duell och andraboll.
Typsituation: Oscar Hiljemark tar med sig boll framåt, Kiese Thelin och Ken Sema löper i djupet, Hiljemark skickar upp en svajig chansboll – och en mötande Quaison står ensam och slår ut med händerna.
Kanske berodde det på överambition, att svenskarna ville driva upp farten och skynda sig fram. Kanske berodde det på att de helt enkelt inte var samspelta, trygga och tekniska nog för att klara av att bygga spel.
Alldeles oavsett så blev resultatet detsamma. Österrike spelade fotboll, Sverige stressade fotboll. De gjorde det inte ens särskilt bra.
Jansson såg vuxen ut i ett juniorlag
När det kollektiva spelet faller så åker de enskilda spelarna med. Ken Sema? En massa energi som mest ledde till att bollen studsade ifrån honom. Quaison? En acceptabel debut. Kiese Thelin? Fick inte med sig något alls. Niklas Hult och Filip Helander? Lika svaga som i lermatchen Rumänien i höstas: 99 problems (and the pitch wasn’t one).
Om vi ska ta med oss något härifrån så är det att Pontus Jansson såg vuxen ut i ett juniorlag, att Hiljemark i alla fall försökte att vårda och vända emellanåt, och två inte oväsentliga saker till:
I en undermålig första halvlek, helt utan konstruktivt spel och med överlägset motstånd, så rasade de i alla fall inte ihop defensivt. Österrike fick det där målet, och inte så mycket mer.
Det blev bättre efter paus.
Sverige tvingade sig själva att lugna ner sig, John Guidetti kom in och erbjöd en bröstkorg eller ett par fötter att spela upp på, och vi fick i alla fall en tillstymmelse till svenskt spel. Marcus Rohdén – Sveriges bäste, särskilt när han klev in som innermittfältare efter en timme – drog iväg ett kanonskott från 25 meter (Heinz Lindner räddade det också), och Österrike hade svårt att etablera tryck.
En septembertorsdag då han stängde affären
När Pontus Jansson blev fartavslöjad av Arnautovic och David Alaba gjorde vad David Alaba gör så fick vi i och för sig 2–0, men det var ändå ett stort, stort lyft jämfört med den livrädda första halvleken.
Marcus Rohdén visade att han förtjänar sin trupplats i landslaget, Pontus Jansson visade de kvalitéer vi vet att han har, Robin Quaison fick visa kvalitéer efter paus, Gustav Svensson, Oscar Hiljemark och Emil Krafth var väl… okej. Inget exploderade, ingen stal rubrikerna, och på måndag får de stora killarna spela tävlingsfotboll mot Turkiet.
Det här var inte den sorts kväll då Janne Andersson-butiken pyntade skyltfönstren, det var en septembertorsdag då han stängde affären för att inventera lagret. Jag tror inte att han hittade särskilt mycket.
