Niva: Varför dundrade du inte bara till den?
Det här är inte ett svenskt landslag som väljer den enkla, raka, upptrampade vägen.
Gott så, det är det fritänkandet som tagit oss hela vägen hit.
Ge mig gärna en miljon smånätta triangelpassningar – men ge mig ändå en rejäl jäkla sluggerslägga när det är dags att skjuta avgörande EM-straff i slutminuterna.
En modern, blonderad sorts högerbacksstraff – en mer gammeldags, kortsnaggad typ av 350-miljonersräddning.
Linus Wahlqvist hade ju slagit den här straffen förr. Avgörande kvalmatch mot Kroatien i oktober, underläge, vinna-eller-försvinna.
Då bredsidade han bestämt upp bollen i krysset. Nu valde han den alltmer populära lättningen, men utan riktig övertygelse, utan att själv verka säker.
En väldigt värdefull handske senare var partyt pausat för den här gången. Flaskan hade skakats och bubblet väntade på att släppas fritt, men korken ville aldrig lossna.
Det var synd – så förbaskat synd – för sett över 90 minuter sågade sig Sverige tålmodigt hela vägen fram till segerdörren.
Inte mycket till spel
Precis som vanligt hade England sina jättekontrakt och sina Premier League-meriter, men de hade sannerligen inte särskilt mycket till spel. De satt inte ihop, hade ingen metodik att utgå ifrån.
Sverige var något annat. Sverige var så mycket metodik att det nästan inte fanns plats för någon fotboll, och till en början innebar matchen en kontrast som nästan blev lite komisk.
Här kom de blågula horderna marscherande i tusental, fullpumpade av både adrenalin, testosteron och promille. Här spände de ut sina bringor och vrålade om fornstora dagar – och så möttes de av den här vilsamt vaggande versionen av Sverige, av Håkan Ericsons nästan meditativa spelsätt.
Inte minsta antydan till hög press eller aggressiv återerövring. Lågt, lågt försvarspel. Håll ihop och flytta med, från sida till sida.
Knappt en enda lång, rak passning på djupet, utan istället ett envetet lågriskrullande. Fram och tillbaka och tillbaka igen. Leta efter Kristoffer Olsson så att han kan vända hemåt. Ner med Melker Hallberg mellan mittbackarna för att rulla några elementära tremeterpassningar.
Ovan och annorlunda
Det är såklart inget fel på den här spelmodellen – det är tvärtom inspirerande med ett lag och en tränare som väljer den okända vägen – men för svenska fotbollsögon är den... ovan, annorlunda. För ett otränat, oförberett öga kan det ta ett tag att vänja sig.
Men visa tålamod, hav förtröstan.
Det finns något här, det leder ju någonstans.
Under de första 10-15 minuterna av varje halvlek var det tufft att hålla ifrån sig ett forcerande England, men för varje liten passningstriangel som svenskarna ritade ihop så blev greppet om matchbilden mer och mer robust.
I takt med att det engelska laget löstes upp blev det svenska spelet tydligare i konturerna. Kristoffer Olsson blev allt nyttigare, öppnade fler och fler ytor. En högenergisk Simon Tibbling kom allt oftare rättvänd, och yvige Pawel Cibicki lirkade upp låsta dörrar.
Carlos Strandberg kom in och skenade iväg, och det var uppenbart att segermålet fanns inom räckhåll.
En ribbträff, en bultare i burgaveln – och en straff med mindre än tio minuter kvar.
Så väldigt nära, men ändå inte hela vägen fram.
Frestad att ställa frågan
Det engelska a-lagets förbundskapten Gareth Southgate var här ikväll. För drygt 20 år sedan var han försvarsspelaren som duttade till en straff, och kostade England en EM-final på hemmaplan.
– Why didn't you just belt it, beklagade sig hans egen mamma. Varför dunkade du inte bara till den?
Det är såklart inte värre att misslyckas med en semi-Panenka än det är att rulla en straff utanför – det bara känns så – men ikväll är man frestad att ställa samma fråga till Linus Wahlqvist.
Vi var en enda spark ifrån att hiva oss upp till toppen av den här trixiga, svårbemästrade gruppen. Nu fick vi en fin poäng, men står ändå rätt mycket kvar där vi stod för ett par timmar sedan.
De dåliga nyheterna vi fått med oss är att det förmodligen krävs två segrar för att överhuvudtaget avancera härifrån.
Det goda beskedet är att vi spelar på ett sätt som gör oss fullt kapabla att ta dem.