Bank: En ren röd skräck vällde in över slarviga svenskar – men vi tar oss till EM på onsdag
MADRID. Sverige blev ett stort fotbollslag genom att aldrig göra misstag.
Nu vet vi hur små vi är när misstagen kommer.
0–3 i Madrid, vi har en hel del att tänka på innan vi tänker på EM.
På en banderoll bakom ena målet har någon textat ”Gracias Dios por ser Español”, tack gud för att man är spanjor.
Det känns rätt välformulerat just nu.
Månen är halv och Spanien är helt klart för EM. Det här var deras fiesta från början till slut. Aragonés lag strimlade Sverige på längden, tvären och höjden, de vann med 3–0 och det var verkligen inte för mycket.
Men ... det gula laget fick i alla fall en fin start.
Medan de spelade Du gamla du fria på Bernabéu gjorde Danmark 1–0 i Belfast, Petter Hansson såg ut som en adrenalindopad filmskurk och när matchen väl rullade igång så såg allting väldigt, väldigt bra ut.
Spanien ägde bollen – inga nyheter där – men Sverige låg i snörräta rader i sitt 4-4-2 och lät de röda sy sina korsstygn bäst de ville mellan mittfält och anfall. De kom ändå ingen vart, och när matchens första chans kom var den svensk.
Rosenberg trasslade till det
Fredrik Ljungbergs brytning, spelet ut på Zlatan, inspelet, överhoppningen av Ljungberg – och så hade Markus Rosenberg fått ett sådant där läge som stora målskyttar gör mål i.
Rosenberg trasslade ihop fötterna, men anfallet såg ut som ett mönster av hur organiserade lag gör när de slår överlägsna lag.
Det hade, å andra sidan, bara gått fyra minuter. När den spanska kvällen bytte namn till natt hade Sverige lekt färdigt. Gula små kycklingar maldes ner i en rasande röd kvarn av briljant, iberisk passningsskicklighet.
Jag minns när Andreas Isaksson bytte till röd målvaktsdräkt häromåret, eftersom rött enligt forskarna var mer skräckinjagande på något undermedvetet plan.
Han hade nog en poäng, för det var ren, röd skräck som vällde in över slarviga svenskar i går.
Ljungberg, Ibrahimovic och Svensson började utmärkt, men efter hand fick de knappt röra bollen och anfallsspelet gick in och la sig under en filt i omklädningsrummet.
Ni såg själva.
Sveriges fria fall bottnade förstås i teknisk underlägsenhet, men det inleddes med ett pinsamt juniormisstag på en fast situation.
Zlatan, 192, liten mot Cesc, 180
Det är det mest allvarliga av allt.
Under hela Lagerbäck-eran har Sveriges landslag slagit små och hotat stora genom att göra färre misstag än något annat lag. Organisation och noggrannhet har maskerat alla träben, sminkat över alla tekniska skavanker.
Utan misstag är Sverige ett av världens mest svårspelade lag. Med misstag är Sverige ett lag som förlorar med 3–0 mot Spanien. Svårare än så är det inte. Möjligen kan man lägga till att ett svenskt lag med Tobias Linderoth gör färre misstag än ett utan.
Missen som dödade matchen kom efter en kvart.
På en defensiv hörna gick Zlatan Ibrahimovic, 192 centimeter, upp i en luftduell mot Cesc Fàbregas, 180 centimeter – och förlorade.
Bakom hade Daniel Andersson och mittbackarna börjat fundera på att ta ny position, medan Capdevila stod kvar i sin gamla och dunkade in 1–0 från sex meter.
Små lag gör såna misstag, och efter misstagen blev Sverige ett litet lag. Nervöst, tafatt, klumpigt, frånåkt, förnedrat. Nya markeringsmissar följde efter nya missade passningar, nya rensningar, nya räder mot en öppen svensk högerkant, och så ett hörnmål till på det.
2–0, 3–0.
Det kunde blivit fyra eller fem.
Lagerbäck försökte väcka spelarna
Allt var avgjord redan efter en halvlek. Efter paus släppte Madridpubliken taget om matchen och började ägna sig åt sina andra favoritsysselsättningar: Att äta solrosfrön, att göra vågen, och att förklara för förbundskapten Aragonés att han är en idiot.
– Raúl, Raúl, Raúl, Raúl, Raaaúl, Raaaaúl ..., ekade mellan läktarna på Bernabéu.
Under tiden försökte Lagerbäck väcka sina spelare genom att byta in Kim Källström, gå upp till en tydlig 4-1-3-2 och chanspressa lite. Det fanns intentioner, men det är med intentioner som med att äta surströmming på väg till en drömdejt.
Det ger inga extra poäng.
– Nu tar vi oss till EM på onsdag istället, sa Lagerbäck i natt, och han såg väldigt säker ut när han sa det.
Jag är också säker. Lettland är inget lätt land, men de har inte vunnit en bortamatch mot tufft motstånd på fem år. Nordirland har David Healy, men de har fortfarande bara vunnit två bortamatcher det här årtusendet – mot Liechtenstein och Malta.
Sverige tar sig till EM.
Men en natt som den här, när det tjuter i öronen och kylan tränger sig in i kroppen, vet vi också isande väl att Sverige inte har i Alperna att göra om vi inte är bättre och mer noggranna än så här.
I natt sjungs det i Madrid, på onsdag är det vi som skottar undan snön på Råsunda.
Jag ska inte påstå att jag längtar.