Kalmar ska inte vara nöjda med en del av kakan – de kan gå hem med hela bageriet
KALMAR. Sebastian Rajalakso härjade och slog in stängda dörrar på Fredriksskans. Själv testar jag en vidöppen:
– Kalmar FF är en fara för svensk fotboll.
Hahahahaha.
En kort resumé:
Rajalakso sa ”fittdomare”, Djurgårdens grundspel sa upp sig, Siggi Jónsson sa ingenting och siffrorna sa allt:
Kalmar FF–Dif 5–1.
Och ni vet hur det är: I alla klassrum finns bråkiga, stökiga grabbar som vill stjäla uppmärksamheten för de mer begåvade längst fram.
I går, på terminens sista, soldränkta dag, hette ligisterna saker som Rajalakso, Jónsson och Tauer – men hur de än stökade, röjde och svor så kunde de inte ställa mönster-eleverna i skuggan.
Ska vi ta och dela ut betygen? Okej.
Vingelben Ingelsten har lärt sig tajma löpningar som om han vore Ljungbergs och Rosenbergs förlorade HBK-lillebror.
César har lärt sig koncentrera sig på KFF-matcher i stället för att tänka på proffskontrakt. Och Rasmus Elm har lärt sig alldeles för mycket för att vara så ung.
Kalmar fick en tung jäkla läxa med sig från Ullevi i onsdags, och som de hade gjort den. Som de undervisade Djurgården i går.
Backlinjen vågade ligga högt (den blev straffad för det en gång, när Joachim Lantz gick bort sig och Jones Kusi Asare gjorde 1–1), César och Ingelsten gjorde sitt defensiva jobb och småbröderna Elm hjälpte Henrik Rydström att stänga alla passningsvägar i mitten.
Dif hamnade i samma sits som IFK Göteborg gjorde i onsdags, men där Blåvitt hittade en öppning med snabba inlägg från kanterna sprang Siggi Jónssons spelare bara runt och var livrädda. Det var som om de hade varsin stor, röd råttfälla innanför shortsen: så fort de blev lite för heta, lite för framåt, så small det till där det gjorde väldigt ont.
För långsamt, sent och ensamt
César förnedrade stackars Kebba Ceesay och smekte in 1–0, Rasmus Elm körde en repris och Patrik Ingelsten nickade in 2–1.
Dif rullade runt bollen i backlinjen, släppte upp den på Martin Andersson – som passade tillbaka igen. Sen gjorde de om samma sak, tills KFF bröt och rusade till anfall.
Ibland testade Dif med längre bollar, men de kom alltid för långsamt och sent, mot ett samlat försvar. Jag tyckte genuint synd om
Jones Kusi Asare som sprang runt längst fram, ensam som en tysk indian.
Om Kalmar FF var piggt, intelligent, snabbt och skickligt var Djurgården trött, korkat, trögt och oskickligt. Det kunde stått 4–1 i paus, det kunde stått 8–1 efter 90 minuter. KFF hade 21–6 i avslut. Djurgården har inte blivit så utspelat sedan de mötte Zlatan för sju år sen.
Utvisningen på Rajalakso avgjorde inte matchen, den förstärkte bara fallet.
Och, det är klart, det var en tuff utvisning. Inte horribel, men tuff. Jag förstår protesterna (även om det enda riktigt pinsamma Strömbergsson gjorde var att inte varna Rydström för hands). Men om något var skriken uttryck för frustration hos ett lag och hos spelare som känner att säsongen är på väg att glida ifrån dem.
Sebastian Rajalakso ägde världen för några veckor sedan. Nu såg han ett gäng Elmar springa åttor runt hans lag, och så fick han ett rött kort i ansiktet.
– Fittdomare! skrek Rajalakso framför tv-kamerorna, och han lär väl få ett par matchers avstängning för det.
– Vad är det för jävla skämt? skrek han.
Och det kan jag väl tala om.
Attraktivt, smart spelsätt
Här nere i Kalmar skrattar man åt skämtet att Djurgården dömde ut KFF som en fara för svensk fotboll, som ett tråkigt lag. De skrattar så de kiknar åt att tanken på att ett lag med nio importer som spelar fantasilös, impotent fotboll pekat finger åt ett lag med allsvenskans störste talang (Rasmus Elm), allsvenskans två skyttekungar (Ingelsten och Viktor Elm), allsvenskans bäste import (César), en hembakad bas och ett attraktivt, smart spelsätt.
Kalmar FF:s klack sjöng rakt in i solen. De sjöng ”Ja må han leva” för Lantz, de sjöng ”Vem fan är Ryan Giggs, för vi har Henke Rydström” och de sjöng framför allt ”Vi är SÅ mycket bättre”.
Det var de.
– De hade inte haft nån chans ens med elva mot elva, sa Viktor Elm.
Medan djurgårdare sprang och drog i domarrummets dörr gick det att sitta i KFF:s omklädningsrum och höra Ingelsten prata om målskytte, se Rydström ge anatomilektioner till sin dotter och lyssna på när Viktor Elm förklarade vad som hänt med på ett år.
– Vi är bättre på att föra spelet nu, det handlar nog om självförtroende. Vi är liksom inte nöjda med att bli tvåa igen, sa han.
Det ska de inte vara heller.
Kalmar äter upp bra, spelande lag. De maler ner svaga, defensiva lag. De har fortfarande problem med bra, defensiva lag – men de är inte så många i allsvenskan i år.
2008 är KFF:s största utmaning att inte vara nöjda med en del av kakan. 2008 är de bra nog för att gå hem med hela bageriet.