Football Radical: The rich aroma of Rwandan coffee

Vad ska vi göra i vår, när fotbollen nu tycks tas ifrån oss?

Titta på 22 människor sparka en boll och i slutändan vinner ändå Dortmund?

Det är en av alla frågor Football Radical ställer sig i coronans tidevarv.

Podden brukar fråga sig vad vi ska göra med den moderna fotbollen – Simon har ett trotskistiskt förslag från Brasilien denna vecka, som man har – men i dagarna är frågan vad vi ska göra utan den. Det spelas fotboll inför tomma läktare i veckan i Paris, men den närmaste tiden kommer det inte spelas särskilt mycket fotboll alls. Och när man kliver ut ur titelrace-bubblan och stoppar allt märks det hur lite idrotten är utan sina berättelser, och inte minst utan sin publik. Blir den mer ödmjuk av detta? Kanske!
Ödmjuk är inte Paris Saint-Germains mesta kännetecken, och det blir inte bättre av att man skickat Youri Djorkaeff till Rwanda för att följa upp Thomas Bodströms arbete på plats. Eller för att hotta upp världens 129:e mest demokratiska land i turismbroschyrerna (”åk till Rwanda”, ej att förväxlas med Bert Karlssons ”åk till Vänsuela”). Man får förstå att Qatar, på 128:e plats på samma demokratiindex, har en del att lära afrikanerna trots allt.

Kosovare Asllani har varit ute och svingat igen och är det något podden gillar är det Asllanis rallarsvingar, i alla fall när de inte riktar sig mot skrået. Det har för övrigt gjorts för många 8 mars-manifestationer inom damfotbollen för att inte ta upp åtminstone några av dem.

Simon har också bytt ut ”veckans wag” mot det lite mer neutrala ”veckans kvinna”, där skådespelaren Jodie Comer har fotbolls-dna i kroppen så det räcker för flera. Hennes pappa James, Everton-massören, är till exempel ansvarig för Liverpools uteblivna ligatitel 2014.