Fick inte mycket, men det vi fick var vackert

Bergström: Sverige spel ska vara Schouningslöst

Orhei, Moldavien

Ett segt VM visade hur harmlöst det svenska anfallet var.

Några fartfyllda sekvenser mot Moldavien visar hur det borde vara:

Schouningslöst.

0–3 mot ett land som har hundrasju vuxna damfotbollsspelare. Tre mål mot ett landslag som i våras inte hade spelat match på åtta år och inte gjort mål på nästan ett decennium.

Nej, resultatet mot Moldavien är varken strålande eller imponerande, men man åker inte till en småstad i Europas fattigaste land för att stråla och imponera.

Sverige kom hit för att börja om.

Tog revansch

Sommarens VM i Kanada var ingen total flopp, mer en utdragen besvikelse över fyra akter. Försvaret var skakigt och anfallet strukturlöst. Storförlusten mot Tyskland sved lika mycket som krampkampen mot Nigeria, men i efterhand är andra halvlek i 1–1-matchen mot Australien mest oroande.

Den gången fick vi bollen och ytorna, men hade inte en aning om vad vi skulle göra med dem. In i mitten, ut på kanten, in i mitten igen. Australiensiskorna behövde inte radera ut Lotta Schelin för det skötte vi fint på egen hand.

Nu har Sverige sitt tredje spelsystem för året, och skiftet från 4-4-2 till 4-3-3 är tänkt som garanti för att få folk framför mål. Den föredragna vägen fram är via ena kanten, dit en ytterback gärna får ha överlappat sig och sedan slår inlägg. Bollar kan komma tidigt mot de framstormande Lotta Schelin eller Sofia Jakobsson, alternativt slås snett-inåt-bakåt på spjutspetsarna, eller varför inte mot Lisa Dahlkvist och Lina Hurtig?

På en magnettavla är idén lättförstådd. På planen mot Moldavien, i vad som liknade 90 minuters anfallsträning, syntes linjerna ibland. Speluppbyggnaden var mer genomtänkt än i somras, men inläggen kom i fel lägen eller var för sneda. Därför blev det tre mål, inte sju eller elva som svenskorna hade kapacitet att forsla in.

Det första målet är värt att belysa. Rekordtiden åsido fanns något signifikativt i att franska ligans bästa djupledare, Sofia Jakobsson, slog en långboll som allsvenskans bästa framspelare, Olivia Schough, sprang sig fri på. De var på oväntade positioner och antog oväntade roller, vilket var vad Pia Sundhage hade väntat sig. Förbundskaptenen uppmuntrar platsbyten till sådan grad att hon medvetet flyttar runt anfallarna mellan taktikgenomgångarna. En dag är Sofia till höger, en annan till vänster. Ibland hamnar Lotta på en kant.

Fått kritik

Sundhage har rättmätigt kritiserats för sitt hattande inför VM. Försvarsspelet kanske fortfarande behöver stabiliseras, om det vet vi inget efter att ha sett backarna plocka ner två tröstlösa kontringsförsök från Claudia Schiper. Men förbundskaptenen förtjänar beröm för ödmjukheten i att riva upp anfallsspelet och bygga något nytt till EM 2017.

I en moldavisk småstad, på en oförlåtande gräsplan, var det svenska anfallet ostämt och kantigt, men bar ändå med sig löften om något finurligt, rappt och skoningslöst.

Vi fick inte mycket, men det vi fick var vackert.