’Var inte en enda elak jävel på planen, AIK’
0–0 mellan AIK och Gif Sundsvall på Friends Arena.
Sportbladets Per Bohman summerar sina tankar om matchen i fem punkter.
1. Mängder av innermittfältare...
Det är i det allsvenska tränarskrået numera inte helt otrendigt att trycka in så många innermittfältare som bara möjligt på planen.
Gif Sundsvall och AIK speglar varandra taktiskt, åtminstone formationsmässigt, och det instinktivt mest iögonfallande är förstås att respektive wingbacks rusar runt längs kanterna.
Men det får alltså inte följden att AIK eller Giffarna har allsvenskans bästa kantspel. Tvärtom. Det är snarare ett sätt att stärka upp mittens rike och det kollektiva försvarsspelet.
2... men inte en enda elak jävel
Det paradoxala är att det trots totalt sju innermittfältare på Friends Arenas småsumpiga gräsmatta, tre i Sundsvall och fyra i AIK, inte fanns en enda elak jävel på mittfältet. Det är alltså extremt trångt centralt, men en akut brist på utpräglade bollvinnare som har vett att utnyttja trängseln för att göra det obekvämt för en bolltrillande motståndare.
Det leder till en ganska... speciell fotboll. Första halvlek såg det stundtals ut som att två lag från de lägre spanska divisionerna såsigt träningsspelade mot varandra.
Giffarna var visserligen något pressade den första kvarten av matchen, men kunde under resten av de 90 minuterna freda sig väl och skickligt sänka tempot.
3. AIK:s bin slutade svärma
Rikard Norling har sedan ett par veckor tillbaka talat sig varm om det kluster – Ishizaki, Blomberg och Thern – av speltekniska lirare som likt arga bin svärmar kring drottningen (jaja, ni fattar) Eero Markkanen i ensam majestät längst upp på topp. Det har då låtit på tränaren som om han inte längre är särskilt sugen på att spela med två renodlade strikers.
Ändå agerade en med all rätt stressad Rikard Norling redan i paus och bytte ut en av sina centrala mittfältare. En ovanligt slarvig Stefan Ishizaki offrades och i Henok Goitom fick AIK i stället in en släpande anfallare snarare än en offensiv mittfältare (det är inte bara en semantisk fråga).
4. Goitom briljant – men AIK får underkänt
Det var ett helt nödvändigt beslut av Norling. Henok Goitom lufsade runt på topp i den andra halvleken, men det var en skicklig spelares lunkande. För även om 32-åringen inte är fulltränad, vilket Rikard Norling var övertydlig om i en intervju med Sportbladet inför matchen, så är och förblir han katalysatorn för AIK:s anfallsspel.
Goitom länkade samman med ljuvliga små väggspel, perfekt tajmade chippar och lediga skarvningar. Tyvärr, för AIK, var ingen av hans lagkamrater skickliga nog att ta tillvara på mackorna.
0–0 mot Giffarna, alltså. Man kan skylla på tillfälligheter i enstaka matcher – men nu är vi faktiskt sex omgångar in i allsvenskan och AIK har alltså totalt mäktat med fem mål framåt. Då är det inte otur längre – det är dåligt. Det är inget annat än en direkt underkänd säsongsinledning och det finns uppenbarligen ett offensivt systemfel i Norlings försvarsinriktade 5–3–2/5–4–1.
5. Toppklubbarna bör skynda att fynda
Det snackas, med all rätt, mycket om Eric Larsson när Gif Sundsvall ska avhandlas. Ytterbacken tog över handsken från Robert Lundström och har varit en av allsvenska tre bästa högerbackar två år på raken (även om han inte övertygade mot AIK).
En som nämns mer sällan är Marcus Danielson. Utan honom hade ett åderlåtet Sundsvall förmodligen åkt ut förra hösten. Mittbacken är lagets klart viktigaste spelare, blir i stort sett aldrig bortgjord och förfogar dessutom över en underskattad passningsfot.
Att både Larsson och Danielson sitter på utgående kontrakt är förstås en katastrof i vardande för Giffarna. Men de allsvenska toppklubbarna får skynda sig att fynda – det är ett underbetyg att ingen ännu nypt duon – för de här båda spelarna är bra nog för ett Belgien, Schweiz eller Turkiet.