Målet sätter vi genast in i boken ”Zlatans underverk”
Det var längesedan ett lag ställde sin egen diagnos så tydligt.
Inter ställde upp alla sina problem på rad.
Zlatan Ibrahimovic sköt ner dem.
Tiogradig höstkyla i Milano, tusentals tomma stolar på San Siro, en viktig men inte avgörande match och så 0–2 i nacken mot ett frustande, löpande CSKA Moskva.
Det gamla Inter hade tänkt så här: ”Se där, här känner vi igen oss. Galna Inter. Undrar vad vi ska förlora med, hur vi ska förklara bort det och vad vi får till middag”.
I går tänkte de inte alls.
De var upptagna med att vända en fotbollsmatch.
CSKA imponerade lika mycket i början som Sjachtar Donetsk gjorde mot Milan i går, men det hjälpte dem precis lika lite.
Milan har geniet Pirlo och Kaká som är bäst i världen, Inter har dynamon Cambiasso och Ibrahimovic som kan bli bäst i världen.
Ryssarna ställde upp sitt 3-4-1-2 framför världens yngste världsmålvakt (Igor Akinfejev, äntligen tillbaka), och de hade inga problem att försvara sig. Om Inter haft ett fungerande, kreativt mittfält hade backlinjen blivit strimlad i tunna, röda skivor.
Inters mittfält fungerar hyfsat. Maxwell är kompetent och Zanetti är… Zanetti. Men kreativiteten ligger på massagebänken.
Med Figo och Stankovic borta fick Crespo och Ibrahimovic väldigt lite vettigt att jobba med i början, och innan Inter kommit in på planen hade CSKA:s brasilianska virvelvindar Jô, 20, och Vágner Love, 23, dunkat in varsin bomb bakom Júlio César.
Snyggaste kontringen hittills
Det var turneringens snyggaste kontringar hittills, och om det ens var någon kamp om mitten så var det CSKA-duon Dudu – han ska nog byta artistnamn om han hamnar i England – och Carvalho som vann den.
Inter?
Deras kantspel var trubbigt, spelbyggnaden gick trögt, och de var piskade att hitta andra, enklare vägar.
De lyckades med det.
Ganska ofta är skillnaden mellan vinnare och förlorare inte bredare än en målstolpe. Lika ofta handlar det om kultur, om kunskap, om vana vid att vinna i stället för att förlora.
Inter skaffade sig den vanan i fjol, när andra italienska storklubbar lämnade walk over. Samtidigt skaffade de sig spelare som Patrick Vieira och Zlatan Ibrahimovic, spelare som tycker att förluster är något onaturligt, och som är starka nog för att tvätta loser-stanken ur väggarna ute på Appiano Gentile.
När vi ska rada upp Zlatans för- och nackdelar är det där en egenskap som ofta glöms bort. En blind människa (låt säga Vágner Loves stylist) kan se hans teknik, hans fysik – men han har också den där tjurigheten som gör en vinnare.
När det krampade i går kunde Inter luta sig mot sin Ibra.
Han gick ner och mötte uppspel, samtidigt som Cambiasso och Dacourt blev flitigare i sitt djupledslöpande. Plötsligt fick CSKA:s mittbackar möta fler rättvända spelare med fart, väggspel och kvicka fötter, och då ändrade matchen karaktär.
Medan den gjorde det fick Inter två enkla mål på köpet. En missad markering på Ibrahimovic (1–2), en missad markering på Cambiasso (2–2).
Jag tyckte väldigt mycket om Esteban Cambiasso redan när han var en väldigt ung marginalspelare i Real Madrid. Han såg ut som en liten farbror redan då, men kunde redan göra det där svåra, enkla spelet bättre än de allra flesta.
Nu gör han det bättre än alla.
Alllting rätt i 90 minuter
Det var ett nöje att se Cambiasso, det var ett nöje att se CSKA och Inter kasta sig mot varandra. Det var, framför allt, ett nöje att se en lång kille från Malmö göra allting rätt i 90 minuter.
Zlatan Ibrahimovic tog ansvar, han slet, han gjorde ett enkelt mål och han gjorde ett mål som vi omedelbart klipper ut och sätter in i den där stora, tjocka boken som heter ”Zlatans underverk”.
Vändningen i hög fart, den sanslösa raketen upp i krysset – det är inte så många i världen som kan göra sådana mål i den här miljön.
Det var Zlatans mest imponerande Champions League-mål sedan den där räden mot Celta Vigo för fyra år sedan, och det var roligt att se hur Suazo och Zlatan firade ihop – precis som de gjorde när Suazo gjorde mål mot Genoa. Det sa något om stämningen i omklädningsrummet.
Målet var ett sista slag mot en motståndare som redan låg. 4–2, Inter går vidare. Det gör Milan och Roma också, och Rocchis tappra kämpar i Lazio har jätteläge i grupp C.
Italien njuter.
Vad Kim Källström gör vet jag inte, men efter den där kanonen med fel fot ska vi nog inte begrava de franska mästarna heller.
Lyon gjorde sitt jobb i går, det gjorde alla de stora jättarna.
Inter gjorde lite mer, bara för att de tvingade sig själva till det.
Mister Mancinis lag vet fortfarande inte hur man gör det enkelt för sig. Men, det är klart, har man en Ibrahimovic i laget är det inte alltid det behövs.