Niva: Det svenska lyftet är på riktigt
Det här var en kväll för hopvikta pappersflygplan, upplysta mobiltelefonskärmar och tankar som fladdrade iväg.
Landslagets fel.
De var alldeles för bra för att det här någonsin skulle bli spännande.
Det är svårt att klaga på att något är för bra för att vara intressant.
Även om Erik Hamréns landslag egentligen aldrig gick på någon riktig plump mot ett blåbär så fanns ändå någon form av negativ laddning i luften när det spelade den här typen av matcher, i synnerhet de sista åren.
Kunde de trassla till det här också? Kunde det här bli dagen då de föll igenom?
Den dimensionen saknades helt ikväll.
Aldrig spännande
Det tog mindre än 100 sekunder innan Marcus Berg pilade igenom det vitryska försvaret, och det var aldrig någonsin en kväll då ”om” var en relevant fråga.
”När”? ”Hur många”? ”Hur konstiga”?
Till slut blev det väl en match vi mest kommer att minnas tack vare en trestegsraket av allt mer orena mål, av en vitrysk målvakt som hade stoppat betydligt mer ifall han bara varit en robust, fastgjuten staty.
Aldrig spännande, aldrig kittlande, aldrig känslostarkt – men bra. Över hela linjen, bakifrån och fram. Beslutsamt, professionellt och välgenomfört.
I en match som kretsade kring att hitta det första genombrottet skulle de viktigaste spelarna alltid komma att bli den svenska frontfyran. Ifall de bara tog sina initiativ och sina löpningar så skulle det här ordna sig.
Och jodå, Emil Forsberg och Jimmy Durmaz virvlade runt. Ola Toivonen skarvade, och Marcus Berg sprang som om det vore 2009 igen.
De mötte de vitryska nyckelförsvararna Martynovitj och Sjitov då också – i öppningsmatchen av U21-EM – och den gången blev det fem bollar framåt.
15 år gammal hockeygåva
Nu ryckte Sjitov ner Berg, och sedan var dammluckan i alla fall öppen på glänt. Sju stora chanser i första halvlek borde givit fler mål, men behändigt nog behövde det här aldrig bli ännu en match där vi behövde sitta och reservera oss för effektiviteten.
Där fanns en tilltalande bredd i anfallsrepertoaren – vi fick chanser både genom djupleds och inläggsspel, med instick och genombrott, på fasta situationer – där fanns ett givmilt domarteam och där fanns framförallt den där vitryska målvakten som tyckte att det var dags att bjuda igen för en femton år gammal hockeygåva.
Bara Vitryssland? Jo, givetvis, men det finns saker i fotbollsmatcher som inte nollställs för att motståndet är svagt. Antingen finns det en tydlig tanke eller så gör det inte det. Antingen existerar det spelmönster eller så saknas de.
Det gäller mot Frankrike borta och det gäller mot Vitryssland hemma.
4-0 med mersmak. Etta i gruppen för några timmar, med målskillnadsbonus i bagaget.
Den sista halvtimmen ägnade sig publiken åt att försöka pricka planen med sina pappersflygplan och att konstruera någon egendomlig typ av mobiltelefonstifo – men något skulle den ju sysselsätta sig med.
Förbättringen beständig
Någon riktig fotbollsmatch existerade inte längre, men jobbet var redan gjort och beskedet lämnat med eftertryck.
Lyftet är på riktigt, förbättringen är beständig.
Janne Anderssons svenska landslag är redan bättre än vad Erik Hamréns lag var, och detta trots att det tillgängliga spelarmaterialet i grund och botten är klart svagare.
Det garanterar givetvis inte att vi tar några poäng av Frankrike härnäst – än mindre att vi kan knipa åt oss en VM-plats – men det betyder att vi har klart bättre förutsättningar att förverkliga vår potential under åren som följer framöver.
Det är färden som är mödan värd, och det här laget är på väg framåt.