Så gick det för London Calling: ”Kul att höra att det är saknat”

Peter Wennman om åren i England, den kyliga relationen med ”Svennis” – och varför han bara försvann

avFrida Fagerlund

Han förgyllde mängder med Premier League-fantasters lördagar och var under många år en del av det notoriska mediedrevet kring det engelska landslaget.

Så plötsligt, efter nästan 40 år som journalist och 10 år av London Calling, försvann Peter Wennman. Vad hände?

– Till slut slog jag bara igen locket på datorn och sade: ”nej, det här går inte längre”, berättar Wennman, vars arv nu ska föras vidare på Sportbladet i en ny tappning.

Thierry Henry snodde hela showen.”

”Patrice Evra, ruggigt bra United-back.”

Det är två av de många rubriker som utgör det allra första London Calling-uppslaget i Sportbladet. Den 22 januari 2007 gick Peter Wennmans gott-och-blandat-mix från den engelska fotbollsvärlden i tryck, ett enkelt koncept som snabbt blev en stor favorit hos läsarna.

– De där första var kanske inte så bra, säger en (allt för) självkritisk Wennman.

– Men det blev bättre och bättre ju längre det gick. Mycket tack vare fantastiska redigerare förstås. Det är skitviktigt med duktiga redigerare.

En annan rubrik lyder: ”’Svennis’ inte välkommen” och handlar om att Sven-Göran Eriksson sades gå och vänta på att José Mourinho skulle få sparken i Chelsea. Trots att det handlar om uppgifter från trovärdiga The Guardian ställer sig Wennman frågande till den potentiella utvecklingen i texten (med rätta, visade det sig i efterhand).

Att säga att han hade bra koll på sin landsman vid den tidpunkten är ingen överdrift. Faktum är att det på sätt och vis är Sven-Göran Erikssons förtjänst att Peter Wennman gick från att vara allmän London-korre till att enkom bevaka den engelska fotbollen.

– Jag blev ditskickad som vanlig korrespondent, 2000. Det blev en fullkomlig rivstart med konflikt i Gaza, galna ko-sjukan, Concorde-kraschen i Paris... Jag tänkte; ”Vafan, ska det vara så här hela tiden”, haha? Det var en rivstart som var helt otrolig, säger Wennman och tar en sipp av sin Espresso innan han fortsätter:

– Sen kom bingovinsten: Sven-Göran Eriksson ska bli tränare för England.

”De engelska journalisterna var vansinniga”

Till en början var Wennman dessutom ensam i svensk press om att följa ”Sfinxen från Torsbys” färd i den engelska fotbollskarusellen.

– Jag skar ju guld med täljkniv i början, förstår du? Jag hade ingen konkurrens. Så jag hade en jävla tur med det alltså, fruktansvärt flyt. Men däremot vill jag inte påstå att han var särskilt väl inställd mot journalister överhuvudtaget. Han visste om att jag var svensk, men jag fick inga större fördelar.

Peter Wennman fick på nära håll följa ”Svennis” sjusärdeles resa från hyllad förbundskapten till ifrågasatt och slutligen näst intill hånad. Att relationen med engelsk media skar sig snabbt tror han är en av anledningarna till att det slutade som det gjorde.

– De engelska journalisterna var vansinniga på att han aldrig tilltalade dem vid namn, trots att det alltid var samma människor på alla presskonferenser, förklarar Wennman, något som är viktigt inom den brittiska kulturen.

– Han gjorde aldrig som exempelvis Roy Hodgson alltid gör, eller vem som helst av de andra förbundskaptenerna gjorde. ”Okey Henry”, ”Thank you Henry”. Aldrig. Det blev en prestigegrej, han tyckte sig stå över journalisterna. Det var inte bra.

– Men det är klart, han var hårt ansatt av de vanliga journalisterna, skvallerpressen... Han blev väl avogt inställd på grund av det.

”Då hade vi åkt ut med huvudet före”

De flesta känner nog till skandalerna kring Sven-Göran Erikssons privatliv som blåstes upp stort i engelska tabloider.

Den första, en affär med landsmaninnan och brittiska tv-personligheten Ulrika Jonsson, uppdagades våren 2002.

– Strax efter att det blev känt skulle han presentera Englands VM-dräkter på ett fint hotell på Oxford Street, säger Wennman och berättar om den stora uppståndelsen utanför byggnaden.

– Det var ju folkrusning dit, tjockt på gatan utanför med folk som inte hade ackrediterat sig i tid. 90 procent var skvallerjournalister.

Med kollegorna Oisín Cantwell och Urban Andersson försökte Wennman ta sig in men fick, trots ackreditering, nej i dörren.

– Så vi smög igenom någon affär, hittade en lönndörr och kom in på baksidan. Helt otroligt. Hade vi blivit gripna hade vi åkt ut med huvudet före.

”Visade sig att han bara var människa”

Stämningen på presskonferensen beskriver han som att det ”låg en jätteladdning i luften”.

– Sen kommer ”Svennis” ut på scenen, och så får han första frågan. Den alla trodde skulle handla om Ulrika och allt det där. Den löd ”vem är tilltänkt förstemålvakt?” haha... Det drog en del skratt. Men i övrigt var det inga sportjournalister som ställde frågor, bara skvallerjournalister, säger Wennman och försöker sätta ord på hysterin kring Eriksson.

– ”Svennis” var ett fenomen, ett helgon. De hade ju slagit Tyskland med 5–1 borta. Han var ”untouchable”, ingen kunde upptäcka något fel på honom. Han var så stor så det fanns inte, Sven, Sven, Sven...

– Så plötsligt föll glorian på sned. Det visade sig att även han bara var en vanlig människa.

Hur skulle du beskriva din relation med ”Svennis” i dag? Hade ni hälsat på varandra om ni möttes ute på gatan?

– En kort nick kanske haha...

Inte mer än så?

– Nejnej... Jag skrev ju en bok som kanske inte var helt smickrande för honom.

Erikssons presschef (”En av de bättre jag har stött på”) ringde upp Wennman i samband med boksläppet.

– Han sade ”Svennis vill ha din bok”. Han kunde naturligtvis inte ringa själv. Så jag tog med mig boken till en presskonferens och gav den till honom. Men jag tror inte han gillade den haha... Den gav ju lite inside om alla hans kvinnoaffärer.

”Var bara jag och Giancarlo”

Att Englands förbundskapten var svensk innebar även att Peter Wennman, som en av få utländska journalister, blev en del av det engelska mediedrev som följde landslaget.

– Det var jag och Giancarlo (Galavotti) från Gazzetta dello Sport. Han var med tills... När kan han ha gått i pension, för 4–5 år sedan kanske? Nu ska vi se, 2008 var de inte med i EM, 2010 i Sydafrika var han definitivt med. Men han var inte med i Rio. 2012 då? Nej, han hoppade nog av efter 2010. En respekterad journalist. Så det var bara han och jag.

Hur var det egentligen?

– Det gav sig egentligen självt, ibland åkte man 7–8 timmar från ett ställe till ett annat. Man satt liksom ihop, pladdrade. Sen gick man kanske och drack någon bira ihop. Så länge du har lite humor så klarar du dig alltid. Det har i alla fall varit mitt främsta vapen, förklarar Wennman.

– De visste ingenting om Sverige, eller Aftonbladet för den delen. Men när jag åkte därifrån kunde de till och med stava till det, så något slags jävla avtryck gjorde jag väl ändå haha...

Inte många kvinnor i det gänget antar jag?

–Nej du, det har inte varit många genom åren. Det finns några stycken men det har varit svårt för dem att slå sig in.

Foto: Peter Van Den Berg

”Kostar mycket att förlora jobbet i England”

Det blir dock allt bättre på jämställdhetsfronten, mycket tack vare att tv och radio har blivit så mycket större tror Wennman. Samtidigt menar han att de åtråvärda krönikörsplatserna inom brittisk journalistik är få – och de som sitter på dessa piedestaler är livrädda för att puttas nedåt i hierarkin.

– Det kostar mycket att förlora jobbet i England. Hus, familj, allt. Det har jag sett exempel på, säger Peter Wennman.

– John Dillon på Daily Express, till exempel. En god vän till mig, ”Mr Först-i-kön” brukade jag kalla honom. Han fick åka över hela världen, göra fotboll, boxning. Sedan blev han inkallad en dag och de berättade att Daily Express skulle skära ned. ”Tyvärr kostar du för mycket pengar så du har en månad på dig att packa ihop”, sa de bara.

No mercy.

– No mercy. Han satt precis som många andra med dyra lån och amorteringar. Allt bara raserades på ett ögonblick. De har ju inte samma sociala skydd som vi har här.

Är det baksidan med det här yrket, tycker du? Att man ger så otroligt mycket av sin tid?

– All sin tid. De vågar knappt ha semester därborta. Kan de ta 1–2 veckor så är de överlyckliga. De är livrädda för att någon ska gå bakom deras rygg och sno deras grejer.

”Kul att höra att det är saknat”

Tillbaka till London Calling, gott-och-blandat-mixen som bredde ut sig på ett uppslag varje lördag. Premiären i januari 2007 hängde ihop med Henrik Larssons lånesejour i Manchester United.

– Då sade Fredrik Lilja, dåvarande sportchef, ”ska du inte åka över, stanna där och bara göra fotboll?”.

Svårt att tacka nej?

– Jaja, det var ju drömjobbet. Men då ville jag ha typ en lördagssida i tidningen som jag föreslog skulle heta ”London Calling”. Så jag gjorde det i nästan tio år, fram till 2016.

I januari 2007 var jag som skriver det här 14 år fyllda. London Calling blev snabbt en del av min egen lördagsrutin, och var det första jag bläddrade fram till när det låg en färsk Aftonbladet hemma på köksbordet.

”Lika som bär” – där en fotbollsprofil liknades vid en kändis – var lite av en favorit (i det allra första uppslaget påstås exempelvis att Chelsea-ägaren Roman Abramovich och skådisen Jerry Lewis påminner om varandra utseendemässigt).

Kan du greppa att du förgyllde både min, och givetvis många andras, lördagar under så lång tid?

– Jag vet att jag hade några fans som följde det där slaviskt, absolut. Sånt är ju skitkul. Sen satt jag i London och var väl därför inte helt mottaglig för beröm, säger Peter Wennman, tystnar lite och tillägger sedan:

– ... Men det var kul att få höra efteråt att det var saknat.

Foto: Peter Van Den Berg

”Då var jag riktigt nedkörd i botten”

Allt har ett slut, så även Peter Wennmans tid i London. Sedan några år tillbaka bor han i Södertälje men håller kontakten med vänner och bekanta genom sociala medier.

– När jag bodde i London skapade min dotter ett Facebook-konto till mig och när jag började med det där slog det mig att ”fan, det här är ju skitbra, jag slipper prata med folk men kan berätta var jag är” haha.

De som följer Wennman vet att han är en flitig uppdaterare.

– Nu kan jag inte klara mig utan Facebook. Jag är en total Facebook-oman, alltså. Hooked!

Det slutgiltiga avskedet med arbetslivet och Sportbladet kom kring årsskiftet 2016–2017.

– Det var match på match på match, omgångar varenda dag. Till slut slog jag bara igen locket på datorn och sade: ”nej, det här går inte längre”, berättar Wennman.

– Första gången på 40 år som journalist som jag ringde in och sade att jag inte skulle lämna något. Nu räcker det, nu är det slut. Då var jag riktigt nedkörd i botten.

Saknar du det någonsin?

– Nej, inte än. Jag är inte färdigutbränd än haha... Jag blev ombedd att göra en enkät till ligabibeln förra veckan och fick en vecka på mig. Det var bara 7–8 frågor man skulle svara på men det tog emot. Tog emot något fruktansvärt. ”Vem blir årets fynd i Premier League”, ja vafan, vilka är det nu som är här ens? Så nej, jag saknar det inte ett dugg.

”Fotbollsspelare är divor”

Även om det är minst lika omöjligt för Sportbladet att ersätta Peter Wennman som det är för Chelsea att ersätta Eden Hazard, så kommer London Calling att få nytt liv den här säsongen.

Har du något tips till mig, en vilsen 26-åring, som nu ska flytta dit och försöka föra vidare ditt arv med värdighet?

– Det är inte läge att vara blyg. Sträck fram näven, presentera dig som ”Frida från Stockholm”. Man måste visa att man har skinn på näsan, annars klarar man sig inte.

För fotbollsspelare är inte helt enkla att ha att göra med, menar han. Framför allt är de alldeles för känsliga för kritik, något han själv fick erfara med spelare som Fredrik Ljungberg och Johan Elmander (”Zlatan brukade nästan alltid stanna men då blev de andra journalisterna förbannade på mig eftersom han svarade på svenska”).

– De är inte alls som hockeykillar, till exempel. De kan du såga hur hårt som helst och ändå står de där rakryggade och svarar på frågor. Fotbollsspelare är divor. Det måste du få in någonstans!, säger Peter Wennman och skrockar gott.