Bank: Det blir verkligen inte enkelt
Oidipus är en bra jäkla pjäs ändå.
Om Sverige ska till EM står alltså svensken Lars Edvin Lagerbäck, svenskt 4-4-2, svensk organisation, svensk kollektivism och ett tydligt svenskt försvarsspel i vägen.
Dags för ett symboliskt fadersmord?
Fotboll är en enkel sport.
Man lägger 55 landslagsnamn i glasskålar, drar ett efter ett, väger in geopolitik, arrangörskap, väderkvoter, Nations League-gruppsegrar, tvättider, BNP, placeringar i de sju senaste Miss World-tävlingarna och färgkoder i respektive lands flaggor… och sedan är det dags att gnälla över vilken tuff lottning man fått.
När allt var över möttes Janne Andersson och Lasse Lagerbäck, två män av den svenska folkhemsmyllan, framför TV4-kamerorna. Kort handslag, stora leenden.
– Grattis! flinade Lasse Lager.
Han är inte rädd för att le längre. Det är den sortens trygghet han skaffat sig sedan han tagit sitt ledarskap på skandinavisk export och visat att det som funkade bra här funkar alldeles fantastiskt på Island och i Norge.
Inte mycket att fundera på
Nu ska han komma hem igen, och jag har svårt att bestämma mig för om det mest är roligt eller besvärligt. Alldeles oavsett tror jag att vi kan slå fast det här:
Om Sverige vill kvalspela sig till EM den här vägen så kommer de att behöva ett anfallsspel. Luis Enriques Spanien har hoppat upp i sadeln efter ett skandalöst VM som präglades av Julen Lopeteguis svek. Under Luis Enrique har de slagit vicevärldsmästarna Kroatien med 6–0 och vunnit tillbaka ett tveksamt spanskt folk. Han litar tungt på sin nya centrallinje med De Gea, Sergio Ramos, Saul Niguez och Valencias total-anfalls-brasilianare Rodrigo. Det nya Spanien: löpstyrka och karaktär, en spegel av Luis Enriques egen personlighet.
Mot Spanien finns inte så mycket att fundera på. Sverige kommer att få sin matchbild gratis där, det är upp till spanjorerna att spela boll och försöka bryta ner. Jag oroar mig inte så mycket för det, luggar Janne Andersson en bonuspoäng i de där matcherna så är det bra gjort.
Mot Malta (fortfarande med Mifsud som offensiv kraft – han fyller 82 nästa år) och Färöarna (fortfarande med Lars Olsen som förbundskapten, krångliga att mötas men svåra att tappa poäng mot) är allt också enkelt. Sverige är bra nog för att slå dem i fyra matcher.
Det är resten som skaver.
Framtidstron tillbaka i Rumänien
Rumänien är ingen fars längre. Under Christoph Daum skrattade man åt dem, hela hans regim led av ett högintensivt krig mellan östtysken och de inhemska medierna. I en fotbollsnation som haft tusen problem med bristande resurser, svag infrastruktur och politisk galenskap var Daum allt de inte behövde. In kom Cosmin Contra, och sedan dess har de knappt släppt in mål. Framtidstron är tillbaka, Hagi senior har byggt upp saker, Hagi junior har debuterat i a-landslaget och även om de saknar stora stjärnor så finns fortfarande en intressant Steaua-fostrad generation (Chipciu, Stanciu) som vet hur man spelar passningsorienterad fartfotboll. Under Contra har de fått en form att göra det i, och plötsligt är Rumänien ett svårt lag att möta igen.
Och så Lagerbäck, då. Pappa Lagerbäck.
Det har gått tre år sedan Sverige var i Oslo för en träningsmatch, jag minns att jag skrev att Norge låg ett steg före Sverige på väg in i framtiden då. De hade unga spelare, spännande spelare – och även om den där talanggenerationen kanske inte nådde riktigt så långt som den hade kunnat göra så är de här nu. Med sina lagom stora klubbadresser, sina lagom vassa kvalitéer, och med en förbundskapten som ger dem redskapen som krävs för att göra så mycket som möjligt av så lite som möjligt.
Ni vet vad vi får: fyrbackslinje, press och understöd, men också tekniska spelkvalitéer framåt.
Elabdellaouis och Aleesamis överlappsspel på kanterna, Stefan Johansens dirigentegenskaper från kanten, Lill-Rambo Henriksens fysik, AIK-Elyounoussis länkspel, Joshua King eller Ole Kamara som bråkar längst fram.
Det blir verkligen inte enkelt
Sverige har bättre spelare än Norge, de har ett bättre lag än Rumänien, men det kommer verkligen inte att bli enkelt. Mot – ett oorgainserat, paralyserat, skadedrabbat – Ryssland senast visade Sverige upp ett rörligt totananfallsspel. För ett lag som inte längre har några målgarantier kommer det där att bli ännu viktigare nu.
Ställ ut Sverige mot klassmotstånd så vet vi att de kommer att stå rätt, försvara rätt och ta de chanser de får.
Vilka är de om vi ställer ut dem mot lite sämre motstånd som vet hur man står rätt, försvarar rätt och tar de chanser de får?
Vi kommer att ägna det kommande året åt att få veta.