Låt oss nu alla hylla Sebastian Larsson

Brenning: De andra ska aldrig kunna glömma igen

Patrik Brenning

Efter åksjukan mot Bulgarien satsade Janne Andersson på något tryggt igen.

In kom Sebastian Larsson och Christoffer Nyman.

In kom ett ordentligt presspel.

In kom krav på försiktighet och eftertanke.

Och vips så var magknipet borta igen.

Det finns tre saker som gör svenskar riktigt upprörda: folk som tränger sig i kön, kaffe utan påtår och Sebastian Larsson i ett fotbollslandslag. Avskyn mot de två förstnämnda är fullt förståelig – de är i grunden vidriga ting – men hatet mot det sistnämnda har jag aldrig riktigt förstått.

Jakob Johansson är inte Ronaldinho

Sebastian Larsson är alltid tre plus. Alltid pålitlig, alltid bra och framförallt en gubbe som alltid gör sitt jobb. Precis den typ av medspelare alla älskar att ha i sitt lag men samtidigt så långt du kan komma ifrån den spelartyp den svenska fotbollspubliken börjar ropa efter så fort vi får ett landslag med lite medvind i ryggen.

Då skriks det efter spelare som ”kan bryta mönstret”. Kreatörer som ”kan göra sin gubbe”. Det skriks så högt efter dem att det är lätt att få illusionen av att det är viktigare att kunna göra en sulfint och tricksa till 100 på lilltån än ta upp en markering eller genomföra ett ordentligt presspel. Det skriks dessutom med sådant eftertryck att det ibland känns som om spelarna själva får för sig att det är sanningen.

Mot Bulgarien senast såg det ut som om alla i det svenska laget trodde att de kunde och skulle spela fotboll som Ronaldinho på uppvisningsturné. Stillastående, nonchalant och alltid på gränsen. Men Ronaldinho är Ronaldinho. Jakob Johansson är inte Ronaldinho. Svenska landslaget mår bäst om alla inser det. De som vill landslagets bästa borde också lära sig att älska det.

Sverige har inte elva världsspelare kreativa nog att, utan en hundraprocentig arbetsinsats, nysta upp ett tätt motståndarförsvar. Mot Vitryssland och Bulgarien var, som i alla andra landskamper sedan Zlatans pension, Mikael Lustig vårt främsta anfallsvapen.

Borde öppna en juicebar

Det vi har är istället nyttiga spelare. Det är en beskrivning den breda allmänheten verkar hata men det är vad vi är bäst på att producera i svensk fotboll. Spelare med ödmjukhet nog att göra jobbet och insikt nog att inte tappa fotfästet. Nyttiga spelare.

Det är inte alltid speciellt sevärt och väldigt sällan sexigt men det är de som får jobbet gjort. De är som en kollektiv missionären. Som blåbärssoppa i Oxberg.

När du åkt trälagg i 62 kilometer vill du inte ha lite gauvajuice med ett stänk av babaco och lite litchi – då vill du ha blåbärssoppa och en hederlig jävla kanelbulle. Ska du möta Vitryssland borta på en gropig plan inför folktomma läktare borde du också vilja ha en krigande Sebastian Larsson och en frustande Christoffer Nyman. Det är inte särskilt exotiskt men som balsam för en orolig mage.

Ändå var jag tyvärr nog den ende med blågula sympatier som jublade när Sebastian Larsson presenterades i startelvan inför VM-kvalet mot Vitryssland. Men jublade gjorde jag för var det någonting jag ville se efter det totala bottennappet mot Bulgarien senast så var det en gubbe som i alla fall gör sitt jobb. Nu fick jag se elva stycken.

Mot Vitryssland sprang Sverige igen. Mot Vitryssland vann Sverige igen. Det kan låta väl enkelt men det är faktiskt precis där det måste börja. I kväll gav det både 1-0 och 2-0 och tre poäng som gör att VM-drömmen lever igen. Sen kunde Sverige också börja tricksa.

Det är oftare en hundraprocentig löpning avgör en match än en frispark i krysset. Så låt oss nu alla hylla Sebastian Larsson – om inte annat för att resten aldrig någonsin igen ska kunna glömma att de måste springa också.

Se Sveriges matcher på Kanal 5 – och hela VM-kvalet på Eurosport Player