Bank: En myt till på sophögen
LVIV. Hursa? Blixten slår aldrig ner på samma ställe två gånger?
En myt till på sophögen.
Här dansar Östersunds FK vidare genom Europa, här sjunker de ner på knä och segertjuter rakt ut så att hela Europa hör.
Här har Graham Potter hela ansiktet fullt av blixtar.
Fascinerande berättelser brukar röra sig mellan anmärkningsvärda platser.
Nu sitter jag här och ser historien om Östersunds FK, den som började med matcher mot Älgarna på Ängevallen i division II Norrland och som bockat av Istanbul och Thessaloniki, landa på en gräsmatta i Lviv.
De skriker, de jublar, de kramas, de leder visst gruppen. Slå mig i huvet med en brunkulla.
Det är ju inte på något enda sätt så här det borde vara.
ÖFK var inte menade att ta sig ända hit, men det var sannerligen inte Zorija Luhansk heller. De hör inte hemma här, de skulle inte spela här.
Det har bara gått fem år sedan jag satt flackade runt i ett festklätt Ukraina och såg EM-fotboll, men allt är annorlunda nu.
I förra veckan meddelade presidenten att vapenvilan i Donbass-regionen där borta i öst, där Zorija har sitt hem, fortfarande bara finns på papper, att det är långt ifrån fred. Striderna mellan separatister och nationalister sliter isär Ukraina, några har dött, andra har flytt. Zorijas hemmaarena är ett sönderbombat vrak, klubben drogs upp med rötterna och flyttade västerut. Numera spelar de sina ligamatcher i Zapirisjia, 40 mil från Luhansk, och sina europamatcher här i Lviv, ytterligare hundra mil hemifrån.
En sorglig berättelse, en anmärkningsvärd kväll.
Bara det att stå nere vid gräskanten och se ÖFK:s spelare gå runt där ute halvannan timme före match, se dem krama varandra och ordföranden Daniel Kindberg. Nästan varenda en av dem har tagit krångliga karriärsvägar hit, det var först när de kom till Östersund som vägskyltarna blinkade i neon.
Saman Ghoddos? Han knatade runt i sin egen värld, värmde upp på sitt eget sätt. Strumpor i avvikande färg, konstant med bollen vid fötterna, snäppet mer jämlik än de andra.
Alldeles nyss var han en utdömd fotbollstalang som fick sparken som telefonförsäljare, nu ringer klubbar i Europa och förbundet i Iran och vill ha honom.
En spelare som inte passade in i mallen? Det är sådana som passar in i Östersund. Saman Ghoddos är en signaturspelare för Graham Potter, en sådan som fått en chans till och tagit den.
Nu var han här, i en annan, egen värld.
Hela översta etage på mäktiga Lviv Arena var tomt, nästan hela det nedre också. Lviv är vackert, men det här är inte Zorijas stad eller stadion. Femtusen på läktaren, en tapper liten klack på ett par tusen vitklädda gjorde som världens minsta skvalpvåg och så en handfull nerresta ÖFK-supportrar.
Annan sorts fotboll
När Uefa-introt dånat ut kunde man höra spelarnas high-fives hela vägen upp på läktaren.
Graham Potter skickade ut sitt lag i 5-3-2 med stor flexibilitet, där den enda konstanten före paus väl egentligen var att lille Fouad Bachirou (det är hisnande att tänka på att han i en annan tid fnissade och lirade fotboll med Brice Dja Djédjé i PSG:s juniorlag) åt mittfältsytor och bollar som pacman i ett arkadspel.
Zorija spelade en annan sorts fotboll på individnivå, mer klappklapp- och man-man-orienterat, men med ungefär samma intressen. Både de och ÖFK ville vara råttfällor som högg på misstag och fyllde på framåt när de fick chansen, inget av lagen lyckadea särskilt bra.
Saman Ghoddos är ju vad Saman Ghoddos är, typen som letar efter den kvicka entouch-lösningen framåt snarare än samlar in och väntar in, så det blev väldigt lite etablerat anfallsspel åt något håll. Möjligen fick Zorija ett litet övertag när mittfältsankaret Dimitrij Gretjyskin fick för mycket egentid, definitivt var det så att Östersund hade de vassaste målchanserna före paus.
Det var lite hafsigt, det var lite hattigt.
Men efter paus fick Saman Ghoddos en chans till – och tog den.
Ken Sema gjorde vad den här sortens matcher kräver, en snyggt ful liten ryckning i armen på Gretjyskin, bollstöld och ett stick i djupled. Ghoddos tittade upp och rakade in en bredsida hur säkert som helst.
Och där nere vid sidlinjen stod Graham Potter med armarna korsade över bröstet. Inga gester, ingen tappat kontroll, bara ett kapitel till i det där historieskrivandet som aldrig riktigt verkar ta slut.
Under resans gång har han lärt sina spelare att hantera olika sätt att spela. Det small i egen ribba, Gabriel Somi och Hosam Aiesh brände varsin chans framåt, Potter skiftade till fyrbackslinje med ett lugn som andra allsvenska tränare knappt har när de byter slips.
Kontrollerat var det kanske inte, men särskilt hotade var de inte heller.
För ett ögonblick sedan mötte Östersund IF Älgarna på Ängevallen i division II Norrland, nu rutinhackar de sig fram till bortavinster i Europa League.
Ordnar han på ett par timmar
De har haft visionerna, de har haft idéerna, de har haft modet att gå en egen väg när alla andra sprungit åt samma håll – och de har fått tid på sig att låta arbetsmetoderna växa sig starka för varje ny nivå. Om inte svensk fotboll lär sig något nytt av ÖFK kommer de aldrig att göra det.
I allra sista sekunden stoppade Salisu Gero in 2–0 i ett övergivet mål långt från Luhansk.
Graham Potter promenerade lugnt in på planen när när slutsignalen gick, tackade de ukrainska spelarna innan han gratulerade sina egna och applåderade tre supportrar som gjort sitt livs märkligaste, overkligaste resa.
Ge honom sex år, så åstadkommer han mirakel. 2–0 i Ukraina? Det ordnar han på ett par timmar.
