Guldmakarna måste fram nu
Vanvett, slit och mördarblick – årets hjälte är inte lik de vanliga
Ibland kommer insikter som en Gentile-stämpling i nacken.
Alla undrar vilket lag som vinner SM.
Jag undrar varför ingen spelare gör det.
Det finns veckor då det känns bättre än andra att sätta sig ner och skriva om allsvenskan.
Den här veckan sitter man med en extremjämn tabell åt ena hållet, en liten blågult ödmjuk mini-succé i Uefacupen åt andra hållet och ett av de senaste hundra årens hetaste Stockholmsderbyn åt ett tredje håll.
Bra utsikt.
Den sorts utsikt som gör att man kan ha överseende med att allsvenskan bjöd på nutrilett och vatten förra omgången, att alla spelade oavgjort och att jag inte hade något bättre för mig en ledig måndag än att sitta på bortaläktaren och se Djurgården–Trelleborg. Det hade förstås sin charm det också.
Vad det inte hade var en guldmakare.
Jag kan ägna dagar, nätter och en inte obetydlig del av mina hypnagoga ögonblick åt att mäta lag mot lag för att komma fram till något om vilka som får åka hem med pokalen Lennart. Till slut kommer jag mest fram till att det inte finns någon att hålla i handen.
I normalformeln för ett guldlag ingår alltid en guldmakare, den sorts spelare som alla tittar på när det blåser kallt; den sorts spelare som bär hem femton poäng alldeles själv.
För fem år sedan hette han Kim Källström. Det hette han för fyra år sedan också. Jag ser ingen Kim i den här serien.
För tre år sedan hette han Afonso, för två år sedan hette han Sören Larsen eller möjligen Tobias Hysén. I fjol hette han Anders Svensson.
Jag ser inte riktigt några sådana heller.
Ologiskt jämn serie
Jag trodde att Wilton Figueiredo kunde blivit den där Afonso-typen som löste alla de där knutarna som inte finns i Manualen för svenskt fotbollsspel, men han försvann. Inför säsongen trodde jag på Jonatan Johansson som en Larsen-skyttekung, men han försvann väl han också. Marcus Berg är såld, Arí är såld, Anders Svensson har bara spelat femton hela matcher i år och har inte riktigt haft ljumskar för att vara DEN Anders Svensson 2007.
Jag tror att det här är ett av de stora skälen till att vi fått en serie som inte bara är logiskt jämn (på grund av vår plats i den europeiska näringskedjan) utan totalt, sanslöst, svettigt, komiskt, ologiskt jämn.
När hösten och vintern kommer är det andra sorters guldhjältar vi kommer att få se, och vem det än blir kommer det att säga väldigt mycket om svensk fotboll en bit in på 2000-talet.
Bilden av en guldhjälte kommer inte att vara bilden av teknisk skicklighet, strategisk briljans eller extrema målskytteegenskaper.
Bilden av en guldhjälte kommer att vara bilden av Aki Riihilahtis snickerbo-vanvett, av Iván Óbolos flängiga slit, eller av Andreas Augustssons mördarblick.
Allsvenskan 2007 vinns med ordning, reda och lagom mycket galenskap.
Augustsson kliver fram
Om Elfsborg vann allsvenskan i fjol tack vare Anders (och Mathias) Svensson är det Andreas Augustsson som drivit laget i år.
Augustsson är typen som borde få ett gult kort bara han sätter sig på bussen till en fotbollsplan. Om fotboll vore något annat än fotboll så hade han haft ett helt expertteam av psykologer som arbetade dygnet runt med att försöka förstå hur han fungerar runt sitt eget straffområde.
Mot IFK Göteborg, satte han en armbåge i ansiktet på Tobias Hysén, stoppade ett fri-läge och kom undan med inget alls. Internationellt. Stenhårt. Och precis den egenskap som fattats i Elfsborg de senaste 25 åren.
Det är ett par veckor kvar av den här allsvenskan, jag utesluter inte att Iván Óbolo håller AIK:s farten uppe även utan Wiltons passningar eller att Anders Svensson axlar hela Elfsborgs anfallsspel igen.
Men just nu, efter en oavgjord omgång och inför ett derby, ser jag inga guldmakare alls där de brukar och borde finnas.
Jag ser Andreas Augustssons armbågar, Aki Riihilahtis dobbar och en Pontus Wernbloom som går med ryggen före in i en mittback.
Det är klart att det är ett fattigdomsbevis, men i dag spelar Halmstad för att gå upp i delad serieledning, det är bara fem omgångar kvar och sju lag har fortfarande chansen att bli mästare.
Så vi fortsätter titta, va?