Simon Bank: ”Ett lag reste sig ur spillrorna efter VM”
VIBORG. Det var spelarna som förbjöd oss att prata om OS.
Okej då.
Vi kan prata om hur VM kunnat bli med Jessica Landström i laget i stället.
Jo, det finns ett och annat som kan få en att tro att Danmark är ett märkligt land.
De har Preben Elkjaer, Lars von Trier och ett stundande val där folk ska välja mellan politiker som heter Langballe och Messerschmidt.
Men det finns gränser.
En gräns går vid 2–4 på hemmaplan mot Sverige. Danmark är varken märkligt eller märkvärdigt nog att kunna vända det på Råsunda om tre veckor. Inte en chans.
Det var det viktigaste i går, förstås. OS-biljetten, SOK-stödet, en fortsatt plats bland de stora tjejerna i världstoppen.
Det näst viktigaste? Att laget såg ut att höra hemma där.
Allt var inte bra – i perioder här och var drabbades Sverige av sin gamla snabbaste-vägen-till-mål-sjuka – men i det stora hela spelade Dennerbys lag utmärkt fotboll.
De kunde lägga backlinjen högt eftersom Danmark valt bort djupledslöpningar, de kunde organisera sig tätt, tätt över 30 meter kring mittlinjen – och när Nilla Fischer så småningom fick grepp om den röda regissören Cathrine Paaske Sörensen var Danmark tamt som en kissekatt.
4-4-2 sitter som en tatuering
I takt med att målen rullade in borde matchen blivit svalare.
Den blev inte det, av ett par skäl.
Det första var att domaren gav Danmark en straff och att svenskorna började spela för snabbt och slarvigt igen.
Det andra var att vi fick se ett nytt svenskt lagbygge resa sig ur de där spillrorna som låg kvar på marken efter VM.
Om ni vill kan jag förklara det med att 4-4-2 sitter som en tatuering i svenska spelare. Att mittfältarna slipper springa så förbannat och kan tänka på annat, att såna som Caroline Seger och den numera fullvuxna fotbollsspelaren Therese Sjögran växer tre klasser med den tryggheten.
Om ni vill kan jag berömma Karolina Westberg och Victoria Svensson som knappt satte en fot fel i går (om man inte räknar att Westberg vid ett tillfälle i första halvlek råkade hamna på offensiv planhalva).
Men medan ett svinkallt småspiksregn vispade upp luften inne på Viborg Stadion satt jag och log åt något jag aldrig fick se i VM.
En center med muskler.
Ni minns hur det var i VM, att Sverige åkte dit med väldigt små anfallare som fick jaga väldigt höga bollar.
Hanna Ljungberg är ett fotbollsgeni, men hon är två äpplen hög. Lotta Schelin är lång, men mer löpare än huvudspelare. Victoria Svensson trivs bättre när hon får bygga spel en bit ner.
Sverige behövde ett alternativ. Dennerby hittade Jessica Landström.
Om ni missade matchen så missade ni en av svensk fotbolls stora debutsagor. Landström är stenhård, stor, snabb och har en bra förstatouch. Efter en fin höst i allsvenskan fick hon chansen att ersätta Hanna Ljungberg.
Seger kopierade Zlatan
Hon nöjde sig inte med en del av kakan. Hon åt upp hela bageriet. Visst gjorde hon misstag, men hon gav Sveriges anfallsspel ett alternativ det saknat förut; när bollen skickades upp till Landström så fastnade den där. Hon kunde möta boll på kanterna, gå hem i mitten, rycka bakom backlinjen, spela väggspel, vinna luftdueller och – hon kunde skicka in en retur i mål så att Sverige fick det första målet.
– Hon är välkommen tillbaka, sa Caroline Seger och flinade.
– Det är egentligen helt otroligt, sa Lotta Schelin. Vi har tränat ihop i tio minuter, jag har knappt sett henne ens – men det funkade hur bra som helst.
Jotack. Jag tänker vänta ett par landskamper med att utnämna Jessica Landström till räddningen för svensk fotboll, men hon gjorde ett fint första intryck i gul tröja. När danskorna mätte muskler med henne fick Schelin utrymme på annat håll.
Hon löpte in med både 2–1 och 4–1, två klassmål. Däremellan hade Seger hängt en kopia av Zlatan Ibrahimovics volleymål mot CSKA i förrgår.
En stor, svensk lättnad vräkte ner med regnet när matchen var över.
Om tre veckor kvalar Sverige in till OS. I går fick vi en anledning att längta dit.