Bank: Kan Sverige lagas av fotbolls-VM?
Nationaldag i ett land som inte längre är ett land, som glidit isär i ett par eller flera.
Hur lagar man sådant?
Med stora beslut, med starka symboler?
Med ett landslag som ska spela fotbolls-VM?
Flaggorna piskar mot stängerna på taket ovanför Stadions kortsidesläktare, det skulle se fint ut på vykort men kylan skär rakt igenom märg och ben och allas alldeles för tunna sommarkläder.
Landslaget tränar sitt allra sista öppna fotbollspass i Stockholm innan avresan till Ryssland, ett par hundra intresserade tränger ihop sig för att titta på när Peter Wettergren drillar kompakt försvarsspel innan tjurarna släpps loss för att stångas i lite avslutande fem-mot-fem-spel.
– Maxa! Maxa! ropar assistenten. Victor Nilsson Lindelöf maxar över Marcus Rohdéns fot, Ken Sema maxar in veckans hårdaste skott. Jimmy Durmaz och Emil Forsberg spelar stundtals på en lite högre nivå än alla andra. Isaac Kiese Thelin ser skarp ut, Sebastian Larsson vinner skytteligan, Albin Ekdal skäller på domaren.
Är det här en symbol för något?
Det är klart att det är.
Finns inte bara ett Sverige
Det räcker att höra Pontus Jansson (på nationaldagen) eller Ken Sema (dagen före) prata om Sverige och stoltheten för att leva vidare i övertygelsen om att en flagga inte bara är en bit tyg.
Men det finns inte bara ett Sverige, och det finns inte bara en flagga.
Sport och mästerskap är, i sin bästa form, en lek med nationalismen och flaggviftandet: inkluderande, demokratiska, tusen lägereldar att samlas runt. Inte det där som George Orwell kallade ”krig minus skjutandet”.
Men nu, mot slutet av 10-talet, är den inåtvända nationalismen starkare än på evigheter. Rasismen har låtit håret växa ut och klätt sig i kostym. Konflikter är livsluft, politiken är dokusåpa, ideologierna flackar med blicken. I ett Sverige skriker en proppmätt bostadsrättsklass som åker på dubbla utlandssemestrar och weekend-vilar i sommarstugan, som renoverar för miljoner och vardagsäter på restaurang att ”VI HAR INTE RÅD”. I ett annat Sverige sms-jobbar man och arbetar dubbla turer för att ha råd att leva alls. I ett tredje flyttar bankmiljardärer utomlands, medan ett fjärde pekar finger åt de allra, allra mest utsatta som det stora problemet. En sida säger att Sverige går som tåget, en annan säger att Sverige är en tågkrasch. Ingen sida säger att båda delar stämmer – och att det kanske vore en bra idé att börja omfördela resurser på allvar.
Vi behöver allt annat än en fotbollsresa till Moskva.
Eller så är det precis det vi behöver. Också. Kanske behöver vi ett 1994 mer än mycket annat.
Kan vi få det?
En ny 1994?
Det finns absolut inget som talar för det, men är det nationaldag så är det. Då vore det synd och skam och slappt om vi inte i alla fall letade efter tecken.
1994 hade landslaget gått vidare efter en epok med en Norge-hämtad, sensibel, välvårdad och lite fåfäng förbundskapten och vänt tillbaka till tryggheten. Det har vi nu också.
1994 leddes Sveriges offensiv av en Gif Sundsvalls-fostrad norrlandsgrabb. Det gör den nu också.
1994 upplevde Sverige en rekordvarm sommar. Det har börjat likadant nu.
1994 var Sverige på väg mot regeringsskifte. Det ser likadant ut nu.
1994 hade Sverige bara en enda landslagsspelare som slutade topp-fem i en av Europas största ligor. Det har vi nu också.
Jag vet inte om jag fortfarande tror som John Guidetti gör: att man kan rädda världen med fotboll. Men jag tror att man kan vrida den en liten bit.
I Ryssland kommer landslagets spelarbuss att vara lackerad med en framröstad slogan, precis som alla andra lags. Det är en (sydkoreansk…) bilfabrikant som ligger bakom det, och det är väl som det är med slogans – men något säger det ändå om hur vi ser på VM. Nästan alla länder har valt något på temat ”tillsammans” eller ”enade”. På Sveriges buss kommer det att stå ”Tillsammans för Sverige”.
Inga problem med flagguppslutning
För 24 år sedan kom landslaget hem till en gul och blå och nationalistiskt yrvaken Rålambshovspark. Fredrik Belfrage stod i tv och sa att det varit en sommar då folket tagit tillbaka svenska flaggan från rasisterna. Sverige hade dansat genom den sommaren, och de hade jävlar i mig dansat tillsammans.
Jag har inga problem med att sluta upp bakom flaggor då. Ända från New Delhi till Moskva.
I dag och i morgon fortsätter Sverige förbereda sig för en fest som ingen riktigt vågar tro på fullt ut.
Det är inte så länge kvar nu. På tisdag lyfter planet, redan på lördag spelar Sverige ett genrep som helst borde bjuda på bättre spelbyggande och några mål framåt. De möter Peru i Göteborg, i en match som gäller den där påhittade, inofficiella VM-titeln.
Jag vet inte vad just den titeln betyder, men det är ju lite anekdotiskt roligt att Sverige får spela VM-final en vecka innan VM ens börjat. Det har faktiskt bara hänt en enda gång tidigare i landslagets historia.
I juni 1994.
- LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
- LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
- LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
- LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
- LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller