Bank: Går inte att ifrågasätta deras karaktär längre

SAMARA. Det finns ett Kroatien som bråkar, ett som slåss, ett som döms till fängelse, ett som åtalas och ett som aldrig riktigt har varit starkt nog för att ta steget ut ur en 20 år lång skugga.

Nu finns det ett Kroatien till.

På onsdag spelar de semifinal i VM.

Pelé som gråter 1958. Bobby Moore med pokalen 1966. Maradona mot sex skräckslagna belgare 1982. Varje VM har sin bild, sitt klassiska ögonblick, infrysta för evigheten.

Ryssland 2018? 

Det vet vi ju inte än, men den bild som så här långt lyckats fånga den ryska folksjälen, kulturstaten, och parat den med fotbollen är en ljuvlig bakom-scenen-bild från Bolsjoj-teatern. Den brasilianska ballerinan Bruna Gaglianone fotograferade när sex andra dansare, i full kostym, hukar över en liten telefon för att följa straffläggningen mellan Spanien och Ryssland.

På lördagskvällen dansade Bolsjoj Romeo och Julia – men Ryssland tittade på annat.

– Alla är förtvivlade, meddelade Gaglianone.

Jag hoppas att de fick se litegrann i alla fall.

Bytte chanser

Ryssland ställde upp med tio spelare bakom fyrametersfyrbåken Artem Dziuba, Kroatien fortsatte med sitt världsklasstandem Modric-Rakitic och alla de där rörliga anfallsspelarna (det fanns inte ett grässtrå på planen som inte trampades ner av Mandzukic). Båda lagen var expansiva med boll, drog isär och blev stora, vilket gjorde att det fanns enorma landskap att anfalla på när bollen bytte ägare.

Man kan ju tycka att Kroatien, med Rakitic och Modric, borde kontrollerat spelet mer. Istället bjöd de på en första halvlek med svängdörrsfotboll och tvärdrag, och till slut skulle ju någon blåsa in genom dörren.

Golocin forsade fram, Samedov forsade fram, Dziuba stolpade fram, och när Lovren nickade fram Denis Tjerysjev skickade han upp bollen i krysset.

1–0, hål i Svarta havs-himlen.

Folket fick mer än de kunde tro

Tjerysjev, undantagsspelaren i detta hemkära Ryssland, han som växte upp i Spanien. Han, som tidigare sagt att han ”känner sig mer spansk än rysk” eftersom han trots allt levt hela sitt liv i Spanien. Han, som fått försvara sig mot misstankarna som tog fart när hans far pratade om att han använt sig av tillväxthormon. 

För ett par månader sedan drömde få i Ryssland om något mer än att det här tröga, trötta och hemkära laget skulle undvika förnedring i sitt eget VM.

De fick i alla fall det här. De fick de där dubbla målorgierna i en svag grupp, de fick en magisk straffnatt mot Spanien, de fick Igor Akinfejevs uppsträckta fot och de fick, en hel lång rysarkväll, doppa tårna i en semifinal.

Kramaric stötte in 1–1 före paus och efter en timme hade Kroatien redan tvingat ner Ryssland på knä. De släppte inte ifrån sig bollen, de skickade runt den tills elva ryska spelare helt enkelt inte orkade mer.

Återstod bara för Kroatien att besegra sig själva.

Det brukar ju vara så med Kroatien, ett land och ett lag som varit och blivit sin egen värsta fiende.

I EM för två år sedan revolterade deras ultras mot förbundet, och sedan dess har hela den kroatiska nationen dragits in i en blandning av dokusåpa, kriminalthriller och politiskt drama.

Klubbfotbollen? Där har Dinamo-basen Zdravko Mamic, kroatisk fotbolls gudfader, fällts för bedrägerier och dömts till fängelse. Politiken? Presidenten Kolinda Grabar-Kitarovic – som är här på VM för att skaka spelarhänder och samla pr-poäng – har haft nära relationer till Mamic.

Storstjärnor i rättshärva

Och sedan har vi ett landslag där superstjärnan och lagkaptenen Luka Modric och försvarschefen Dejan Lovren både är anklagade för att ha begått mened under rättegången mot Mamic, medan anfallaren Andrej Kramaric varit en av få som gått emot Mamic, och tvingats ta omvägar i karriären för att ta sig till landslaget.

Men lik förbannat – här stod de.

De har spelat sina landslagsliv i skuggan av den där förtrollade 98-generation, ett av de vackraste VM-lag vi haft i modern tid. De har haft sina slitningar och sina kaos, sina revolutioner och sina fraktioner. De har sparkat sina förbundskaptener och buat ut sina lagkaptener. Och de har fått höra att de saknar rätt mentalitet för att lyfta landslaget till nivån de rimligen hör hemma på.

Domagoj Vida skickade in 2–1 halvvägs in på förlängningen. 

Det borde varit klart där.

Men efter att ha hittat tusen sätt att misslyckas på verkade Kroatien till slut ha hittat ett till: en insläppt 2–2-nick från Mário Fernandes.

Straffar igen. Allt eller inget, inför ett kokande stadion och ett Ryssland som stod stilla, från Archangelsk i norr till Dagestan i syd, från Kaliningrad i väst till Tjuktjien i öst. Från Sotji och hela vägen in i logerna på Bolsjoj-teatern.

Ryssland har tystnat

Det har gått två år sedan brassebacken Mário Fernandes fick ryskt medborgarskap genom ett dekret undertecknat av president Putin, det hade knappt gått tio minuter sedan han blev hela Rysslands kvitteringshjälte.

Men det minns ingen längre nu. Hans straff smet utanför stolpen, Luka Modrics straff smet in via samma stolpe – och sedan fanns ingen väg tillbaka.

Ryssland har tystnat, på onsdag spelar Kroatien VM-semifinal mot England. De har kanske inte dragit åt samma håll, de har kanske inte gjort det helt enkelt för sig, de har kanske inte ens imponerat i slutspelet.

Men ingen kan ifrågasätta deras karaktär längre.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.