Flinck: I kväll är det vinna-eller-försvinna
Då ser Serbien bättre ut än på många år
NANTES. Ingen i det svenska laget vill säga det.
Men alla vet:
I kväll är det vinna eller försvinna.
Det var dagen efter den tunga förlusten.
Förmiddagen tillbringade presskåren och landslaget på en officiell EM-mottagning i ett slott där de simultantolkade franska välkomsttalen aldrig ville ta slut i den varma, kvava salen.
Utanför öste regnet ner i Nantes – från morgon till kväll.
Hotellet visade inga EM-matcher på tv och nätet var för långsamt för att man skulle kunna streama ens highlightsen.
Mästerskapsdagar brukar vara, om inte en fest, så i varje fall ett nöje.
Men dit kan vi inte räkna den första lördagen på EM 2018 här i Nantes.
Och i dag väntar en vinna-eller-försvinna-match för Sverige.
Ingen i landslaget vill ta det långa, konstruerade ordet i sin mun, och jag kan förstå det i det här läget.
Men det är ju precis vad mötet med Serbien är för svensk del.
Sverige är inte Norge
Nej, Sverige är inte ute ur EM vid en förlust. En seger mot Polen på tisdag, vilket jag tror Sverige grejar, och man är vidare till mellanrundan.
Men en förlust mot Serbien innebär av allt att döma att man går vidare med noll poäng – och då är ju Sveriges EM i praktiken över.
Visst, de danska herrarna gick vidare med noll poäng i EM 2012 och vann sedan hela skiten. Men det var de danska herrarna, som var en av favoriterna till guldet och med en kapacitet därefter. De norska damerna, som överraskande förlorade i går mot Tyskland, skulle kunna klara av det i den här turneringen om de hamnar i motsvarande läge. Men inte Sverige.
Därför är matchen mot Serbien i praktiken en vinna-eller-försvinna-match.
Jag hade en semantisk, smått filosofisk, diskussion med Henrik Signell om det där under förmiddagens bankett. Han förstod mig till slut men höll (nog) inte med.
Tappade sina bästa till lillasyster
Nu ska jag inte måla upp detta nyckfulla Serbien som en toppnation och medaljkandidat men man verkar ha något på gång för första gången på flera år.
Om danskarna, som uppfann handbollen, ursäktar så finns ju sportens vagga, i varje fall dess modernare variant, på Balkan.
På damsidan, och i viss mån på herrsidan, har det framför allt varit Serbien som underpresterat av de ex-jugoslaviska länderna på 2000-talet.
För det är klart man kan spela handboll också i Serbien. Därifrån kommer till exempel en av världens bästa genom tiderna, Bojana Radulovic, och den kanske bästa någonsin, 1980-talets Svetlana Kitic, är visserligen född i Bosnien men fick sin handbollsfostran i Belgrad från det att hon var 14 år.
Men på 00-talet, efter att Montenegro blivit självständigt från Serbien, tappade Serbien sina bästa spelare, som Bojana Popovic och Katarina Bulatovic, till lillasyster som i stället blev den stora handbollsnationen på damsidan på Balkan.
Serbien har aldrig fått fram ett klubblag som kunnat konkurrera i världstoppen, som Montenegro med Buducnost eller Slovenien med Krim.
Stjärnorna vägrade spela
2012 och 2013, när Serbien fick arrangera först EM och sedan VM, piskades man fram av en fanatisk hemmapublik till en semifinal respektive final. Men annars har serbiskorna aldrig varit bättre än nia i ett mästerskap som egen nation. I Sverige-EM 2016 lyckades man vinna gruppen, efter bland annat ett kryss mot de svenska värdarna, utan sina fyra största stjärnor. Sedan klappade man ihop helt i mellanrundan. Serbien har heller aldrig kvalat in till ett OS.
Landslaget har skakats av interna konflikter och under ett par år, bland annat vid nämnda EM 2016, vägrade fyra av de största stjärnorna, som Andrea Lekic och Dragana Cvijic, att spela med landslaget. Men till VM i fjol var de tillbaka och då vann Serbien sin grupp obesegrade före bland annat Nederländerna innan man åkte ut i åttondelsfinalen i det prestigefulla derbyt mot Montenegro.
I våras mötte man Sverige två gånger om i EM-kvalet. Serbien vann klart hemma efter en häpnadsväckande vändning och förlorade med ett mål i Skövde efter att Jamina Roberts avgjort i slutsekunderna.
I fredags vann Serbien sin premiär mot Polen klart.
Linjebjässen Cvijic förklarade efteråt att lagets stora mål är att ta sig till OS för första gången, och de första kliven dit tar man här på EM.
Sverige favoriter ändå
Jag har ju de senaste dagarna fört ett smått dystert resonemang i den här spalten kring Sveriges chanser i EM. Men faktum är att Serbien ser bättre ut än på sex år – lagom till Sverige ställs mot dem i en måstematch.
Jag håller, med tanke på den trots allt rätt fina insatsen i premiären mot Danmark, Sverige som knapp favorit. Men skillnaden har inte varit så liten på många år.
Fast Serbien är nyckfullt och kan Sverige få dem att spela individuellt igen i stället för varandra ska det gå.
Avfärdar sedan Blågult Polen på tisdag så är man vidare med två poäng.
Då finns det fortfarande något att spela om i mellanrundan.