För att fira den fria, okuvliga kärleken
Wegerup: Allas rätt att älska vem man vill
I kärlekens namn.
Med stolthet, mot fördomar.
Genom sol och ösregn, under regnbågsflagg,
för att fira den fria, okuvliga kärleken.
Sport har inget med politik att göra. Sporten ska stå fri från alla slags manifestationer. En åsikt som hörts återkommenade genom årtiondena. Vid bojkotter, protester eller manifestationer som haft ett samband med idrott.
Så kan man tycka, om man vill göra det lätt för sig.
Eller så gör man som vår nye förbundskapten för herrlandslaget i fotboll, Janne Andersson och generalsekreterare Håkan Sjöstrand och Victoria Sandell, för alltid Svensson och målmaskin i svenska folkets hjärtan.
Eller ishockeyns motsvarande makthavare, Rikard Grönborg och Tommy Boustedt.
Några av alla de som samlats på Sportbladets ekipage i dag, för att vara en del Pride-tåget och festen – men också för att ta ställning, för kärleken, mot hatet.
Det kan låta som en kliché och tro mig, jag är inte person som deltar i manifestationer i grupp i första taget, än mindre sjunger och håller hand. Men för alla som ser sporten som något mer än bara glädje i stunden, som ett fundament i vårt samhälle, något som enar oss, är det fundamentalt att öppet visa att idrotten omfamnar alla.
Rosa tröjor, rosa bubbel, rosa kärlek. Det finns en stark och vacker symbolik i att sportens mäktiga män och kvinnor bär den färg som ofta avfärdas som ”tjejig”.
Den som även försöker vifta bort Priden som bara en fest eller ett sätt att samla pk-poäng kan varken sin historia eller sin samtid.
Visst, det är trevligt att dansa till ”Girls Just Wanna Have Fun”, skåla och surfa på Pride-vågen. Men gåshuden, den kom när jag mindes Carina, Silvia, Anette och alla de andra som jag spelat fotboll med som ung, i olika lag. Alla lesbiska, alla med en historia av lidande och kamp bakom sig.
”För alla dåliga skämt om fotbollsflator”
För deras skull, för alla dåliga skämt om fotbollsflator som även jag som straight fått utstå och för alla de män som ännu inte vågar stå upp som gay i ett omklädningsrum – för deras skull rös jag när sången lyfte mot Stockholms sommarhimmel.
Fördomarnas bojor är starka, men för varje makthavare inom idrotten, om det så är Sportbladet eller Svenska Fotbollförbundet, som tar ställning får de utsatta stöd och förhoppningsvis också mod. Vägen mot fri kärlek för alla på lika villkor är kantad med törnen och inom sporten finns fortfarande många hinder att riva. Men när Sveriges största tidning tillsammans med idrottsprofiler och våra största förbund står i samma gungande rosa ekipage och visar var man står betyder det något.
I många länder hade det varit otänkbart. Också det perspektivet fanns där i dag. Efter Orlando-terrorn, mitt i allt ont och svårt, trots rädslan. I Sverige år 2016 är och ska kärleken vara fri.
Så jag tog med mina barn, klädde dem i regnbågsfärger och tog Pride-tåget mot kärlekens station. För att inte låta rädslan vinna, för att hylla olikheten och för att prisa ett fritt, modernt, demokratiskt samhälle där alla får älska den de vill.
Det är så lätt att twittra och tycka. Att gå ut och ta del av verkligheten kräver så mycket mer – men ger också så mycket mer.
Så mycket kärlek vi möttes av och vilken befrielse det var efter dessa svarta nyhetsveckor. En fest med friheten som fundament under oss och kärleken som en regnbåge över oss.
När himlen öppnade sig och regnet vräkte ner var det inget som stoppade festen. Vi sjöng, folket längs gatorna sjöng, jag mötte så många blickar, fick så många leenden.
Människor av alla slag, med vitt skilda åsikter och bakgrund, men enade i det självklara; allas rätt att älska vem man vill, hur man vill.
Stoltheten över att försvara detta, som borde vara självklart.
I sporten värld och överallt.
Pride.